“Vad vi gör för oss själva, dör med oss.
Vad vi gör för andra, och för världen, består och är odödligt.”

Jag har nyligen berört detta ämne, “att hjälpa varandra” i blogginlägget; “I see you – Jag ser dig, och hur det berör mig. Men ordspråket hittade jag på Nätet efter det inlägget. Ingenting I LIVET, har ännu så länge gett mig så mycket som att få möjligheten att hjälpa människor.

Mönsterpassning

Jag har ju till exempel inga egna barn, vilket är en av mina stora hjärtesorger. Men mitt liv berikas de få gånger jag kommer i kontakt med de fantastiska små “rymdvarelserna”, som sedan förpuppas och blir till en vuxen person så småningom.
Och även om jag inte såg mycket av mina vänners två små virvelvindar nu när jag besökte mina goda vänner på Billsta, så hörde jag desto mer, medan jag tapetserade deras kök i mönsterpassning med stumpar av rester från en annan tapetsering. Och Rapporten var 53 cm, dvs avståndet som kan bli spill pga mönsterpassningen. Det blev ofrånkomligen en hel del spill där.

Monsterpassning 🙂

Den större “utomjordingen”, en liten docksöt tjej med mörka gnistrande busögon, har vuxit till sig betänkligt i beteendet på senare tid, och hör efter sina föräldrar för det mesta. Så har inte alltid varit fallet. Men nu har dock den mindre “utomjordingen”, ett ett litet gulligt “monster” som behöver passas (monsterpassning) tagit över. Och gjort det fullständigt. Jag har full respekt för föräldrar och föräldraskap så länge det finns kärlek där, och det gör det i massor i denna familj. Och jag har sedan länge insett att det är lätt att vara förälder i teorin, men inte lika lätt i verkligheten. Det har gjort att jag undviker att lägga mig i, när jag ser saker som det kliar i mina Besserwissernerver kring tex kontinuitet i barnuppfostran.

Barn testar ju gränser, ALLTID, och får dom inte det, så vidgar de sina revir och blir gränslöst vilda och högljudda. Samtidigt som de små liven kan vara underbara, så kan det vara svårt att hålla koncentrationen vid tapetsering med mönsterpassning, när ingen sköter om “monsterpassning”. 🙂 MEN jag lyckades att koncentrera mig bägge dagarna. Endast vid ett tillfälle lade jag mig i, när den minsta vilda “rymdvarelsen” kom för nära en kontakt, utan skyddskåpa (pga tapetseringen) Då lyfte jag helt sonika bort honom, och brydde mig inte om att han blev arg på mig. (och det gick över)

Det var släktingar på besök oxå under andra dagen, vilket ytterligare höjde ljudvolymen, och mammorna var nästan i klass med barnen på den punkten 🙂
Men jag kopplade bort. När jag säger hejdå till den första kvällen, och den lilla prinsessan Solin protesterar över att jag går, och säger:

– “Nä du ska sova över här”

Så blir man ju alldeles hjärtevarm. Eftersom det är det sätt på vilket hon uttrycker att hon tycker om mig. Jag skrattade och tackade för mig, och sa att jag måste hem och sova i min garderob. Sådana skämt är säkra kort hos de små liven. Andra dagen blev jag kvar så sent som till kl 23, och den äldre hann somna i soffan innan jag for. Jag lade en filt över henne, och gick åter till köket som nu var färdigtapetserat, för att få mig en rejäl omgång kvällsfika av Värdinnan och värden. Den minsta var övertrött och vildare än nånsin, så det blev ofrånkomligen en hel del spill där oxå.

Nu måste jag säga att varken huvud eller kropp behöver vaggas till sömns, ÄR TVÄRSLUT 🙂