Jag stirrar tomt uti mörka rummet.
Men räds inte mörkret, för jag vet att det gryr igen.
Visst är jag tom inuti, där min familj skulle varit.
Om jag rör vid hjärtat där, gör det ont, då gråter jag öppet.

Jag behöver inga extra pengar för att känna lycka.
Ingen ytlig skönhet berör mig, om ej hjärtat är av guld.
Tiden går, ingenting kan stoppa den, och min tid tar slut.
Men inte än, Bilden av mig kommer suddas ut, men inte än.

Jag kan inte förneka det att jag längtar efter dig,
fast jag inte vet vem du är, och du kanske inte känner mig än.
Hellre vinner jag din kärlek och respekt, ömhet och omtanke i livet,
än att jag blir miljonär, och får räkna mig till den fina kretsen.

Men kärlek är inte högvaluta, så som social trygghet och inkomst.
Och jag är inte vad du söker, och vad du vill.
Jag kan sjunga vackra visor för dig om kvällen,
och jag kan röra vid din hud som du aldrig upplevt förut,

Men jag kan inte bjuda dig ett hus, dyra middagar och guld.
Ej heller kan jag vara prins på vit häst.
Men om du har längtat efter äkta stunder, och min tid.
Om du har längtat efter ljuv musik, och mina vackra ord.
Och om du vill att jag ser dig…

… då väntar jag här.