..
Mörker kan verkligen äta sig in i själen, och nästan in i själva kroppen, när det är riktigt becksvart i den Ångermanländska vintern. Jag minns när jag en Julafton i Boteå, för några vintrar sedan, skulle promenera av mig julmaten på julaftonskvällen. Det var 30 grader kallt, och snön lyste trots allt upp en aning. Men ändå var det så svart att jag inte såg mer än nån meter framför mig. Olika ljud från skogen, som naturen själv skapade, satte igång reaktioner som inte var logiska, men ett uns mörkerrädsla faktiskt. Och mysigt på samma gång.

Idag satte jag mig i bilen för att göra en blixtvisit till kusin i Örnsköldsvik. Enkom för att transportera köpt kött, och återlämna tunnbrödbak-attiraljer. Sportradion var mitt ressällskap. Och en kvinnlig sportkommentator som refererade Djurgården- Växjö, överraskade mig positivt, och höll klass med de bästa manliga sportkommentatorerna.

Än har ju inte snön fallit i våra trakter. Men termometern visar kallgrader nu.
Neonljuset från Sollefteås vägar slår följe en kort bit, innan mörkret runt omkring strålkastarna på bilen tar över mer och mer. Dimman hade lagt sig stora delar av Ådalens älvfåra och även mina första mil. Där det även finns spår av civilisation. Multrå kyrka, Sånga kyrka, Överlännäs kyrka, och sist och minst Gålsjö bruks kapell, där Tylle hade pslamtoppen om somrarna för nåt decennium sedan. Men sedan är det många mil utan neonljus och bebyggelse, utöver nån enstaka övergiven stuga efter 331an. En viss spänning infinner sig under resans gång, när hockeymatchen är duktigt jämn. Tydligen inte välspelad, men jämn. Och på radion blir det ju mer spännande än om man ser matchen. Musiken mellan referaten fungerar som en brygga av spänning och avslappning på samma gång. Man vet inte om man vill höra den där mål-jingeln, som annonserar att det blivit mål i nån match. Och under nån tiondelssekund får man en lätt sportfåne-ångest över att ens lag kanske släppt in en kasse.

“Ta-ta-da-da – Måål!!”

“Ja så har då det äntligen blivit mål på hovet, och det är hemmalaget som ……

Puuuh … sportfåne-ångesten släpper, Djurgår’n har nätat. Nu kan man andas en stund igen. Sedan byggs givetvis ny spänning upp, tänk om de tappar ledningen.
Jag ringer upp min moster angående köttinköp. Och samtalet bryts efter en stund. Det visar sig vara så att kontantkortet är slut. Och plötsligt blir mörkret ytterligare lite mörkare, när jag föreställer mig att jag kan få sladd på bilen och bli stående i diket, kanske tom uppochner. Och får jag då inte tag på nån via mobilen så ligger jag pyrt till, i tunn skinnjacka, jeans och tennisskor.

När man ser en antydan till strålkastarna på en mötande bil, och de sekunder man möts, lyses tillvaron upp en liten stund. Och på nåt konstigt sätt känns det bra att möta nån bil i mörkret, man känner sig inte riktigt lika mycket som om man vore på väg till jordens kant, och att man aldrig åter skulle få sen en ljuskälla av nå’t slag.
Det går ju givetvis fort över, och mörkret härskar igen.

Resan genom mörkret till Örnsköldsvik gick ju bra. Den välbekanta lukten av bryggeri, (tror jag) kommer samtidigt som Ö-viks neonljus välkomnar mig. Tänkte nästan köra ett varv i rondellen, men avstod frestelsen. Det blev en kort rendezvous med gamla kusinen och hennes gube. Lyfte över grejerna , kramades i sena senhöstkvällen, vid Citys bangolfbanor. Och tryckte sedan plattan i mattan igen åt varsitt håll.

Efter en bit på hemfärden, får jag en långtradare framför mig. En tradare med så starka bromsljus, att man får öka avståndet till den för att inte bli bländad. Misstänkte att det var en kompis som körde tradaren. Han brukar köra kväll, och denna sträcka. Ringde upp, men han hade precis lämnat Ume. Likaväl tog jag chansen i Sidensjö och körde om, precis efter avfarten, när den inte hade fått upp nån fart. Det nästan Hollywood-gnisslade lite om däcken. Växjö tar time out och tar ut målvakten nu, och satsar på kvittering. Men Joakim Eriksson med övriga Djurgårdskämpar rider ut pressen och vinner.

Nu när jag åter når Gålsjö Bruk, märks en viss hemlängtan på gaspedalen. Men jag tvingas ändå ibland att bromsa ner till 70km/h. Och DÅ… i början av en uppförsbacke sker något visuellt som ingen kamera i världen kunnat fånga riktigt.
I klungvisa dimbankar ser jag en antydan, till en början, om ett möte. Allt sker inom loppet av 10-15 sekunder. På min högra sida hade de kala björkarna, inbäddade bland gran och fur, bildat iskristaller över hela trädkronan. Och min mosters Hyundais strålkastare, kastade ljus över dem på ett sätt som nästan fick dem att se fyrdimensionella ut. Samtidigt pekade en del av den mötande lastbilens strålkastare, som själv körde i uppförsbacke, mot samma krön som mig, rätt upp mot det mörka himlavalvet. Kontrasterna och skådespelet på min högra sida blev allt mer fascinerande. Och den mötande lastbilens ljus, skapade successivt, tillsammans med dimmans nyckfullhet ett ljussken mot den becksvarta bakgrunden, som såg ut som en blandning av en skogsbrand, ett norrsken i gult och orange, och landningen i “Närkontakt av tredje graden”

Sen var det plötsligt över. Ingen solnedgång jag sett med egna ögon, har varit i närheten av denna ljusupplevelse. Men jag hade ett leende på läpparna resten av vägen hem, över detta kortvariga ljusskådespel.

Neonskenet jag möttes av i Sollefteå, kändes väl lite “sådär” efter det 🙂