Jag tänkte faktiskt fundera kring helt andra saker med förra inlägget. än det som blev, när jag började inlägget med: “Det är mycket man inte vet”.

Jag fikar ju på stan med jämna mellanrum. Oftast på Lilla caféet. Men ibland även på café Petter, och andra fina caféer. Jag har ju blivit god vän med ägarna av Lilla caféet genom åren. Och det är roligt att se på folk på stan genom fönstren på “Lilla”
Café Petter har en annan, lite rustik miljö som lockar många. Samt att de har väldigt mycket hembakt, medan Lilla satsar mer på kvalitet på olika tesorter, och högoktanigt kaffe för finsmakaren.

Se där har man i grova drag skillnaden mellan dessa caféer. Kan man tro.

Som sagt var, det ÄR mycket man inte vet. Och jag har funderat kring ett faktum som skrämmer mig en aning. Jag trodde nånstans att vi utvecklades som mänsklig ras. Att vi blev mer toleranta, att vi blev klokare och drog lärdomar av historiska misstag. Men … ibland undrar jag hur det är ställt med detta.

Det jag sett hända, på senare tid är en slag segregering som syns på vilket val av café folk gör. Det är således inte en uppifrån styrd segregering, utan en av kunderna vald segregering. Härom dagen log jag och sade till mina vänner Hamrin, Adam och Yildiz att jag tyckte det var himla bra med Lilla cafet, för om man som jag inte har råd att åka utomlands, så kan jag komma dit. Just då var det, ca 20 invandrare där, och jag ensam svensk. Först tänkte jag inte alls på det, eftersom jag ser vänner, och inte nationaliteter. Men när allt som sades, sades på något språk jag inte förstår, då blev jag medveten om det. Nu gör det mig inte så mycket. Det var rätt skönt att slippa förstå vad folk pratade om en stund, då slapp “skvallerkärringen” i mig spetsa öronen. Ungefär lika härligt som att lyssna på nyheter på finska, så man kan stänga av den lilla reaktorn mellan öronen en stund.

Och då slog det mig plötsligt att de gånger jag sitter på café Petter är förhållandet det omvända. Jag minns inte när jag såg en invandrare där senast. Och jag vet om vänner och bekanta som påpekar hudfärgen på kunderna på Lilla, när vi promenerar förbi där. Och fler och fler av mina svenska vänner, lyser med sin frånvaro på lilla caféet. Jag undrar… det är mycket man inte förstår.

Hur långt ifrån är vi nu att måsta agera som Rosa Parks gjorde under medborgarättskampen i USA under 60-talet ?