Trots att jag är relativt anti, utifrån utgångspunkten vad gäller Svenskarnes och västvärldens överkommersialiserade så kallade “Julfirande” och under stundom utger mig för att vara en “Grinch”. Trots denna självvalda epitet, har jag från vänner och bekanta vid några jag höra att jag mer är en Karl-Bertil Jonsson till kynnet, än Julfientlig Grinch.

En tänkt stämningsfylld vinterpromenad tar sin början

Intet ont anande, fylld av Julgenerösa ageranden både på kredit och debetkontot i mitt Grinchen-kamouflerade Jule-hjärta, ….vandrar jag ut i en vinterklädd Ångermanländsk småstad, med kameran och nyinköpt kamerastativ under armen.
Fylld av förväntan och inspiration över att skapa vacker konst av Kung Bores dekoration av vinterstaden, samt människors externa julpyntande på tomten, ler jag i hela ansiktet medan mina fötter styr mot vackra Ådalsbyn. Jag vandrar i ett magiskt vackert vinterlandskap och vad Ådalsbyn har att erbjuda mig i vintermotiv, lever upp till mina högt ställda förväntningar, när jag arbetar med lång slutartid i decembermörkret.

Påfyllning av Julehjärtat

Tidigare under dagen före dopparedagen, hade mitt hjärta glatts av att Solin, som jag med hennes mor skjutsade till akuten, två dagar tidigare, nu mådde bättre i onda magen. Så bra att hon hade ett stort smittsamt julleende i ansiktet när jag klev in på caféet för en kopp te, och frågade hur det var med henne. Och glädjen hos stadens främste ramtillverkare när Min vän G bjöd honom och mig på Jultallrik från den Kooperativa butiken, var värmande båd för honom och oss. Det tappra fighting-fejset som min dansvän J visade upp, när jag gjorde en snabbvisit, till henne där hon låg med dropp, och hade infernaliskt ont. Och i allt detta för henne smärtsamma, var det naturligt för henne att le, och önska God Jul, trots att hon får fira den i en sjuksäng utan sina barn. En kämpe utan dess like, att beundra. Och det varma leende mannen utanför Konsum ger mig efter att jag gett honom en nystruken Jenny Lind-sedel, är obetalbart värmande, och hjärtekrossande på samma gång.

Rättfärdig liten. liten man

Men säg den glädje som varar för evigt. Jag får nog efter denna kvällspromenad ompröva min syn på min egen Grinchfaktor, när en människa som jag aldrig i mitt liv sett åstadkomma ett leende som inte är hånfullt, kliver ut på gatan, efter att hämtat backup i form av storväxt granne. Hela hans väsen osade av “nu-ska här gnällas och bråkas och trilskas” i den för honom självutnämnda rättfärdighetens namn.

Det formligen kryllar av “rättfärdiga, lättkränkta” rättshaverister i Sverige nu för tiden. Blir man inte kränkt av att bli tagen på bild i ett offentligt sammanhang, så blir man kränkt för att man INTE kommit med på bild. Jag läser i media om att man blir kränkta om det läggs ut bilder på luciatåg för barnen. Man blir kränkt av att lille Bosse inte får vara Lucia i Luciatåget. Man blir kränkt av i princip allt som kan tänkas ……och lite till utöver det.

En kränkt och försmådd gran

Och nu blev denne minst sagt charmlöse man kränkt av att jag fotograferat hans snöklädda gran. Jag menar den var ju inte naken, den hade ju snö på sig 🙂 Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig denna reaktion, från någon enda människa på jorden. Jag har vid några tidigare tillfällen stött på, samt passivt observerat denne lille mans ageranden och förehavanden. Och jag måste nästan tycka synd om honom. Att gå omkring i en sådan torftig hjärtlös värld och vara kränkt och sur hela tiden, kan inte vara lätt. Att som enda glädjekälla har prylar och egendom, utan att kunna tänka bortom sitt eget samlande av saker och likviditet, måste vara förödande för själen, om där fanns någon till att börja med.

Jag sade tidigt att jag kunde radera bilden på hans gran (tänkte, “radera hans förbannade granjävel”) om han ville. Men han var inte nöjd med detta, utan ville att jag skulle “förändra mitt beteende” Här hade vi att göra med en oerhört kränkt man, eller försvarare av en oerhört kränkt gran, som blivit skändad genom min hänsynslösa fotografering. Denne småsinte man gav sig inte, han var ute för att sura ner Julen för någon människa, och det blev jag som hamnade i sur-linjen för honom. Man kan ju bara hoppas att han inte för över dessa egenskaper på eventuella avkommor… bevare mig väl.

Från Julvärme till Julilska, och tillbaks till Julvärme

Det slutade med att jag på Tyko-Jonssons-vis kokade av Jul-ilska, istället för som tidigare, när jag gick omkring med ett varmt inlindat Jul-mirakelhjärta.
“Du får INTE se hur filmen slutar”

Men kanske jag har sovit av mig julilskan i morgon bitti.
God Jul alla bloggläsare, önskar en “Karl-Bertil Jonsson”, som kanske, när allt kommer omkring, jämförelsevis, inte är så “Grinchig” ändå. 🙂