Blog Image

Tomasnyablogg

nya bloggen


Min barndoms Paradis – en resa till lugnet

de va då de Posted on 2014-12-25 23:31


Jag och min bror var inte lika som personer då, och nu är vi än mer olika. Men som små, var vi ju faktiskt bröder, och bodde under samma tak i 6 år, i en betongförort utanför Stockholm.

På julloven, och sommarloven blev vi ivägskickade till Ångermanland, till mormor och morfar. Mormor kunde vara väldigt svartvit och dömande många gånger. Men det var en någorlunda trygg tillvaro, och uppfostrande och framför allt lärorik. Hemma i förorten lärde jag mig om ensamhet, väntan och förtvivlan. I Kramfors och Stordegersjön lärde jag mig om naturen, fiske, snickeri, trädgårdsarbete, hjälpa till, och något så exotiskt för mig och min bror som gemensamma, näringsriktiga, goda måltider.

Mormor var en hälsofantast, läste och lärde sig allt om näringsriktighet i kombination med smak. Och morfar en konstnärlig praktiker, som kunde göra vad som helst med materialet trä. Och så ofta det var möjligt åkte vi till sommarstugan i Stordegersjön. Och varje gång var vi i extas över detta min bror och jag. Vi kände till varenda hus och kyrka efter vägen, hur vägens skick var på varje vägsträcka, ju längre ut i skogen vi kom, på väg till stugan. Den stuga som Morfar byggde, med hantlangning av vår far vintern 1969.

Resan till stugan

Vi åkte från Gumåsvägen 67 i Kramfors, mitt emot gamla Skarpåkersskolan tidigt på morgonen. Lukten av Veja Sulfitfabrik genomborrade våra näsor, men det var bara ett positivt kännetecken. Stannade ibland och tankade på GULF tror jag det var, i Bollsta Bruk. Förbi Ytterlännäs Nya och gamla kyrka. I Nyland köptes den sista provianten utöver det mormor redan packat ner i kylväska och röd matkorg. Mattfabriken i Nyland, den smala, smala Hammarsbron, efter Ångermanälven till Lo, vidare mot Styrnäs vackert belägna kyrka. Till höger efter butiken i Undrom, mot Offer, och Gålsjö Bruk där en kyrka en gång brunnit.

Men efter det var det bara skog och enstaka stugor kvar, innan vi lämnade asfalterad väg och tog av vid en gulröd skylt som det stod Bjällsta på. Vi tog sedan av på ytterligare en mindre grusväg, eljest hade vi fortsatt till Sidensjö, på den större grusvägen. Denna den mindre grusvägen, var egentligen till för timmerbilar. Det var inget egentligt sommarstugeområde vi var på väg till, utan en egen timrad skogsstuga, mitt ibland skogsägare och avverkningsområden. Det var närmare en fjällsjö i klimat och natur, än ett område nära kusten som man skulle kunnat tro.
Denna grusväg fick man ta det varligt på, annars kunde en stor sten riva upp underredet på morfars gamla ljusblå Volvo PV, eller punktera dess däck. Nu visade ju morfar oss iofs hur man gjorde om man hade punktering, och var utan domkraft i bilen. Tog med sig yxan (som han alltid hade med sig) högg några slanor av björk, och använde som hävkraft för att lyfta ena hörnet av bilen.

Färden över sjön

Väl framme vid Sjön, väntade en kortare färd med roddbåt, över till stugan. Jag och bror ivriga att bära och hjälpa till. Oftast fick bror äran att ro, eftersom han var större än jag. Åtminstone tills jag blev 7 år eller nåt. Stoltheten den gången jag först rodde över oss alla till stugan var sprickfärdig. Däremot fick jag tidigt vara hopp-i-land-kalle, och förtöja morfars hemsnickrade eka, vid en speciell sten vid bryggan, som även den Morfar gjort.

Lärorikt nöje

Vi fick lära oss hur man gjorde upp eld i vedspisen och öppenspisen. Öppna spjället och få till ett drag som gjorde att elden fick syre. Vi hade bark, och tidningspapper till vår hjälp. Det fanns alltid något att göra vid stugan, och det kändes aldrig som arbete när vi hjälpte till, bara nöje och lärdom. All nytta blev som en nyttig lek. Vi hämtade vatten i brunn, vi hämtade, sågade, klöv, staplade och bar in ved. Vi gjorde utbyggnader till stugan, vi anordnade manuell vattenpump till ett badkar, för vattning av trädgårdsland, vi plockade blåbär, hallon, lingon och hjortron. vi lade nät för fisk, vi fiskade gädda med drag och utombordare, vi metade abborre. Vi eldade ris medan det regnade, klädd i riktiga regnjackor och sydväst. Vi bröt tjärstubbar, vi tjärade ekor, vi rensade fisk, och vittjade mjärdar, vi lade ut sorkfällor, stekte kolbullar… … och vi badade sena sommarkvällar vid bryggan trots gyttjig botten.


Men favoritsysselsättningen på jorden var:


Men några av de mest magiska stunderna vid stugan, var att fiska med Morfarn. Ture Hansson. När morfarn satt vid rodret på utombordaren på väg till något bra fiskeställe i skymningen, och man kröp ihop i fören iklädd varm grön anorak, och hörde vågorna slå mot fören i otakt. Det fanns inget bättre på denna jord. Utom då möjligen Mormors Sluring, eller hennes nybakta grahamsskorpor med smör och ost på till en kopp varm choklad, framför öppenspisen sprakande och gnistrande, efter utförd fisketur.



En Julhistoria – Skam på rätt man

Betraktaren Posted on 2014-12-25 14:15


Plötsligt gick det upp för mig…

Sedan kvällen före julafton har mitt humör gått i sank, och jag förstod inte först varför, även om jag visste några uppenbara orsaker. Så som mitt eget hälsotillstånd, så som min mosters kritiska hälsotillstånd, och all uppbackning och oro detta innebär. Så som en längre tids sömnbrist till följd av dessa.

Julkänslan hade nästan nått ifatt mig, och den Grinchen-gröna färgen övergick så smått i Julrött, på mina kinder, när jag nyligt investerat i ett fotostativ som skulle möjliggöra för mig att ta fina vinterbilder i mörkret, med lång slutartid. När mannen med den kränkta och försmådda julgranen kom ut och surade ner julefriden i Sollefteå, uppbackad av en lejd surgranne, så hade jag bara godhet, skönhet och julstämning i mitt sinne, jag var i ett tror-gott-om-människor-mode. Det i kombination med nära på utbrändhet och sömnbrist, var en kombination som gav den kränkta granens ägare en möjlighet att komma åt mitt humör och mående.

Det var bland annat ordvalet han använde, när jag sagt att det inte var några problem, att jag helt sonika kunde radera bilden på hans känsliga julgran, och dess integritet. Nu uttryckte jag ju inte i det läget just de syrliga orden kränkthet om hans julgran som kränkt vid det tillfället, för att inte hälla ytterligare bensin på en eld som inte alls behövts tändas. Men så här i efterhand, tycker jag att de passar bra…

Ordvalet han använde sig av då att han ville jag skulle: “ändra mitt beteende”
Och så här i efterhand kände jag att det var ett påhopp på min person, min karaktär, och i hans fantasivärld var jag av sämre karaktär än honom, och han själv i alla lägen den “rättfärdige”

Jag vet vem jag är idag, jag vet vad jag gör. Mina handlingar är näst intill alltid med god avsikt och omtanke. Om något, så möjligtvis ibland i för stor utsträckning självutlämnande och självuppoffrande. Jag är utifrån mina iakttagelser av denne till själen lille man, helt övertygad om att han inte kan säga det samma.

JAG behöver inte skämmas över mitt beteende och vem jag är. Det är HAN som behöver tänka över sitt “beteende”

…och skämmas !