I ett hjärta tomt, ekar frågan i evinnerlighet
Älskade du mig inte ? brydde du dig inte om mig ?
I en evig natt vandrar den med det brustna hjärtat
För alltid vilse i en värld som inte går att förstå,
utan vetskapen att vara önskad.

Den enda trösten är stjärnorna på en klar vinternatt,
Via det gråtande ögat, kan man se evigheten i dem.
Jag tänker mig att det regn som faller som tårar från himlen,
är från min faders kinder ner över mig.

En moder står ute på gården, med ett tomt värkande hjärta,
full av saknad och längtan efter sin försvunne son.
Hon lyfter blicken mot horisonten, som om hon kände något,
Som så många gånger förr, anade hon hans återkomst,
Men dimman för hennes ögon, var även dimman i hennes bröst.

Hon tyckte sig höra en röst bortom vägen nere vid bron.
Och ur dimman träder en gestalt sakta fram.
vågar hon hoppas ? … kan det vara ?
Nej det kan inte vara ?….

När dimman skingras ser hon sin bortgångne mans ögon,
i en ung pojkes ansikte, hon släpper allt hon har,
och börjar stappla fram, medan tårarna från åratal av saknad
trillar ner för kinderna, och hennes frågor får svar
Den unga pojken springer så fort han kan
Hon skriker hans namn, och han ropar efter mor.
När de till slut finner varandras famnar.

Hon ber honom på sina bara knän om förlåtelse.
Hon säger att hon alltid älskat honom,
Och inte en dag, en timme gått förbi,
utan att hon tänkt på honom.
Och tårarna säger att hon talar sant.

Men pojken var inte jag, och modern var inte du.
Jag tittar upp mot stjärnorna igen, och blir förundrad över hur stort allt är
och hur långt borta stjärnorna är, som små prickar.
Och ändå tycks de närmare än den som skulle varit mig närmast.

Så jag fortsätter gå. Jag ger allt vad jag har att ge, till dem som vill ha det jag kan ge. Och jag tar vad än kärlek jag kan få, till mitt bottenlöst törstande, omättliga hjärta tills jag vandrat färdigt.