Musik !?

Jag har länge musicerat på så kallad “amatörnivå”. Med det menas i det här fallet att jag inte utövar min musik som profession, och kan leva på den. Det betyder INTE att musiken jag framför skulle vara av sämre kvalitet !! Det betyder väl oxå i all ärlighet att jag inte strävar efter perfektionism, eller felfria, tonsäkra utföranden. Utan mer att förmedla känslor i ord och toner. Detta med musik är ju dessutom högst subjektivt, dvs utifrån betraktarens ögon, eller i det här fallet öron.

Vi lägger som åhörare in så mycket mer än framförandets kvalitet till att börja med. Vi vill nog inte gärna erkänna det för oss själva, men utseende hos artister, utstrålningen som person, klädsel och självförtroendet hos artisten spelar för många stor roll när de med stor bestämdhet att just deras idol är bäst. Ja givetvis har själva röstkvaliteten en bidragande effekt oxå.

Nå det må väl vara en sak att vissa musikkonsumenter går igång på rena toner och tonmässigt felfria framföranden, om än de är utan själ och hjärta. Men det mesta av musiken idag är ju massproducerad, fabriksarrangerad, intetsägande POP-musik. Och det senare sammansatta ordet skall då läsas med största möjliga avsmak. Nu placerar man oftast in blivande stjärnor ett ett fack, och erbjuder dem färdiga låtar som ska fungera efter det fack producenterna bestämmer sig för kan vara mest ekonomiskt lönsamt. Sällan eller aldrig tillåts artister skriva, sjunga och producera efter eget hjärta och egen själ. Vi ser ju massor av de här skapade artisterna utan varken tanke eller musikalisk själ, i tex: Danny, Erik Saade, Molly Zandén, osv.

Men då och då händer det, undantag som ger hopp åt musikaliteten. Artister med integritet och en äkthet i musik och text. Jag tänker på artister som Håkan Hellström, och jag tänker framför allt på Laleh. Laleh som först skulle stoppas i producenters giriga och själlösa händer för att skapa en produkt, istället för människan, själen och artisten Laleh. Men hon vägrade och gick sin egen väg, blev sin egen producent. Och därmed har hon också blivit en av nutidens största artister i Sverige.

Laleh slog visserligen igen stort iom programmet ” Så mycket bättre” där hon tolkade andras låtar, och andra tolkade hennes. Men tolkningarna var hennes. Detta till trots är Laleh bäst som Laleh, och inte som tolkare av andras låtar. Till skillnad från mig. Jag tolkar andras låtar bättre än jag skriver dem själv. Men jag väljer låtar, och jag väljer hur jag vill framföra dem, och jag sjunger dem med öppet hjärta och väl avvägda ordtolkningar, och inte med välslipade stämband och absolut gehör.

Nu finns det ju även ett fåtal artister med välslipade stämband, absolut gehör som sjunger med enorm själ, som Helen Sjöholm tex… och då är perfektionismen ursäktad, till och med om den i slutändan är kommersiell. Själv har jag på min amatörnivå upplevt att människor öst beröm över mina framföranden, ja tom min röst. Och jag har givetvis varit med om folk som jämför mig med Peter Jöback och andra professionella artister utan själ i musiken. Och på så sätt menat att det jag gör inte alls är av samma kvalitet. Men har jag berört endast en åhörare någon gång, med mina texter, mina ord, mina “oprofessionella” toner, så har jag gjort något mycket bra. Och jag VET att jag djupt ner i själen, berört hundratals. Det tror jag inte riktigt är fallet med Danny, fast han är yngre, snyggare, självsäkrare och mer tonsäker.

Upprinnelsen till detta blogginlägg var ju faktiskt radioprogrammet “Flipp eller Flopp” Där proffstyckare sitter och jamsar med varann huruvida nya låtar kommer flippa eller floppa. Samtidigt är de siarna helt fast i det kommersiella, i det köpta, i det plastiga, när de siar om framtidens hits.