N’Bänkt-Erik, han börje bli lite te åra kommen nu. Å’n hanke sä fram så O-grassijöst å eländit, så fålke trodde’n skull stâlp rätt opp ne och bli jorlgôbbe endera da’n.
Männ gosse stinta, N’Bänkt-Erik va rernt O-môrnsklit tjurit, bäg å seg som’n tjär-stôbbe. Nog för att’n gnall nå alldeles onaskelit över krämper’n sine, å klâga inför vår herre. Men vår herre tänk väl att “de väl myche gôrm å”?!

Å han fôndere, på âllt möjlt, N’Bänkt-Erik. Mamma hanses sâtt på hemmet, å tâla för sä sjâlv dagarna i ända, i en gisten gungstol. O hon känne int igen’en nu länger heller. Å de tyckte’n nog va hemskt o besvärlit. Så int va’ne nå ofta han hälse på’na inte. Nu komme nä utlänninga hit ut på bygd’n å, tänkte’n. Men de ä väl bra dä, när alle ungdomma, flytte härifrån. Fast han tyckte hemskt synn om dom. Jo men dom komma hit mä bara kläa dom ha på sä. Å mört o eländigt, o kâllt . Osså sätt dom ut dom långt uti skogen. Så långt ut att till å mä N’Benkt-Erik huskes när’n tänk på nä.

Iblann komme dom fram o ska språke mä’n. Å gla o trevli nå så myche falit. Men N’Bänkt-Erik begrip ju int nå av de dom språke i. Han ônners om det e Stockholms-måle de lärt sig när de går å lär’se svenska. För de gå’nt o begrip va dom surre te heller. Nu tänkte N’Bänkt-Erik att dom jett ju va hungrit om dom komma ifrån krig o elände. Så han packa röggsäck’n full me Älgkötte, o trava ner på på flyktingförläggninga, som bara var 1 mil från N’Bänkt-Erik-torpe. För om’en tog rätta vägen, bortanför omre viadukten, så kunde’n gena över Vasa-finnens åker å tjäna tie minuter. Först vôrte dom ju alldeles förskräckt, flyktinga när dom inte visste va de va fö’la. Men till slut så när nå’n tolk förklare för dom så. Ätte de så vôrte dom ju än mer kärvänli mä’n N’Bänkt-Erik, men inte begrep han va dom sa. Men han log artigt o sa:
“Männ gosse va de snå kâllt ida” Och flyktinga såg lika oförstående ut som N’Bänkt-Erik.

Jo men nog tyckte N’Bänkt-Erik, att dom såg lite ônnerliga ut vissa av dom, när fruntimra deras gick omkring i sängkläa sine, ja fast svart då förståss. Men när han tänkte lite till, så van’te nå myche bätter mä käringa himme på byn, som gå på kyrk-kaffe, o spöke ut sä till ojännkännlihet. Men han fôndere ändå… vad fruntimra deras sovde i… hadd dom sängkläa både på kroppen å i sänga ?

Näste da skulle N’Bänkt-Erik på koppra o köper sä nå snus, och på bolage för lite hojtarolja. N’Bänkt-Erik. hadd ju inte sett nann tiggar förut han, männ gosse va han blev gramse på’na, N’dänn människa som sâtt mitt i smällkalla vintern, i bara sängkläa sine, han rakt grinde och bråke på na. O N’Bänkt-Erik gick in te “handlarn, o köfte en grillad kyckling, å stoppte ner i plastmuggen hennes, men först tömde han muggen på perninga i hänneren hennes. Sen tog’n â sä Ramselefracken sin å gav’en till na. Å sen sa’n åt na på skarpen att hon jett klä sä riktigt om vintern, eljest få vi spetta loss dä te vår’n !

Å hon flykting-käringa barra log o sa: “Taak så miiket, taak, taak”