Att jag, som är så trevlig, klok, vacker och intellektuell, är singel, kan förvisso bero på flera saker. Men de två huvudorsakerna torde nog vara: Delvis min egen rädsla för att bli utnyttjad och sårad, och därmed inte släpper in någon eller inte ger sken av att jag är intresserad av kärlek. Samt delvis min sociala och ekonomiska status.

Sanningen presenterad för mig

Jag fick nyligen det första helt sanningsenligt påpekat för mig, efter att jag påpekat att om man drömmer om en prins på vit häst så minskar chanserna till tvåsamhet. När jag då tillade att min syn på kärlek för egen del är något uppgiven, och uppgivet konstaterar:

– “kärlek, nja … jag vet inte ja”.

Så funderade personen i fråga, med ett skratt om den inställningen inte hade samma verkan? … och det förnekade jag inte.

Att jag som varit med ett antal kvinnor, men inte lyckats fullfölja under längre tid, skulle utnämna mig till expert på relationer, vore inte ens förmätet, utan mer snudd på absurt. Jag skulle nog vilja påstå att jag utan överdrift varit föga framgångsrik på den typen av relationer. Ja kanske rent av kass. Kanske har jag valt kärleksobjekt på helt fel premisser, precis som de som väntar på riddaren på vit häst ? Kanske har jag i rädsla av att bli sårad dragit mig ur innan jag blivit sårad ? Eller kanske jag bara haft otur ? Eller kanske har min sociala status, min inkomst och mina “ambitioner” i livet inte varit tillräckligt för objektet för min kärlek ? Kanske gör jag kärlek i förhållanden svårare än det är, och har på tok för höga krav på mig själv.

Kärlek vet jag däremot mycket och ingenting om

Däremot om kärlek, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som en sexuell relation, eller ett parförhållande, vet jag en hel del påstår jag helt ogenerat.

Och här menar jag att kärlek, äkta kärlek inte har några gränser. Att verkligen älska någon, för mig är bara det jag känner för personen. Jag älskar många människor och drar inte gränsen för att uttrycka den, vid ett bofast sexuellt monogamt förhållande, på det sätt som jag förstår att många gör. Det finns aldrig en ORSAK till att jag älskar någon. Det finns aldrig några förutsättningar för att jag ska kunna älska någon. När jag älskar så gör jag det utan villkor, utan förklaringar, utan logik och utan skyddsnät. Och det finns många jag älskar. Att älska någon för mig, är inte att ställa krav på dennes ambitioner i karriären. Att älska någon för mig, är inte att binda fast personen i krav och förmaningar.

Kärlek kan aldrig fångas

För mig är kärlek och att älska en person, något abstrakt, oförklarligt. Något vackert och skört. För mig är det starkt och livsnödvändigt. För mig är det själva livet. Och kärlek i dess obundna format, är något som växer ju mer man ger av den. För mig är kärleken endast stark och verklig då den är fri, då den ger men inte tar. Då den tar emot, men inte låtsas. För mig är kärleken uppriktig och ljuger aldrig. Jag kan älska en moster för att hon varit klippan i mitt liv, när alla
andra vänt ryggen. Och jag kan äska en väns barn i all dess
oförställdhet, bara för att han/hon är den hen är. Jag kan älska en vän
oavsett kön, för att de är dom de är.

Att markera och förhindra

Jag kan älska en kvinna som är i ett förhållande med en annan, och för mig är det i det läget inget annat än kärlek. I det läget betyder inte min kärlek att jag försöker lägga in en stöt och “få henne” vad nu det innebär. Man kan inte äga varann. Det innebär inte att jag förväntar mig något tillbaks, annat än att kärleken är välkommen, eller åtminstone accepterad. Och det innebär inte heller nödvändigtvis att om förutsättningarna i denna kvinnas liv förändras, att jag är ointresserad. Jag har inga sådana tankar eller planer då. Antingen tycker jag odelat om någon, älskar personen, eller inte. Jag har mer än en gång fått markerat för mig när jag genom tjänster, handlingar eller ord uttryckt min kärlek till en kvinna som är upptagen i ett förhållande. Och då kan jag känna mig sårad över att den rena uppriktiga kärleken jag ger, utan förväntningar, refuseras, villkoras och inte är välkommen. Jag menar även om jag skulle känna djupa känslor för någon, så är inte min tanke att stjäla henne ifrån den hon är med, ej heller att idka otrogenhet. Oftast är det snarare tvärtom, att om kvinnan ifråga visar intresse, så ber jag henne att inte göra slut för min skull och tom lägger in ett gott ord för mannen i fråga, om jag respekterar honom, vilket ofta är fallet.

Ålder och kultur

Jag kan älska en 20-årig kvinna, även om jag förstår att den kärleken har små, nästan obefintliga förutsättningar att bli något annat än just kärlek på avstånd, och att hon förmodligen är intresserad av män i sin egen ålder. Men detta innebär inte att jag kan sluta älska henne. Kärlek är kärlek. Jag kan älska en eldig kvinna från en annan kultur, fast deras kultur ofta inte tillåter att kvinnor älskar svenska män. (konstigt nog är de kulturella reglerna inte lika hårda när män från dessa kulturer älskar västerländska kvinnor) Men bara för att kulturen sätter gränser, gör inte alltid hjärtan det. Kärlek är kärlek.

I min lilla bubbla av naivitet

Kärlek är en kraft, en känsla, kärlek är liv, och gåvor. Ordet kärlek finns överallt, och är i min värld nödvändigt för att ha ett förhållande, eller en livskamrat. Men i världen utanför min lilla bubbla av naivitet tycks det inte vara så. Där tycks andra variabler ha en större betydelse än kärleken. Där tycks förhållanden vara beroende av social status, kulturella likheter och skillnader, inkomst och arbetssituation. Och det är någonting jag inte förstår helt uppriktigt. Det verkar ofta vara ett praktisk arrangemang, snarare än passion och djup kärlek och respekt.

Kärleksmarknadens realitet

Nej… som kärleksmarknaden, den reella ser ut idag i praktiken, vilka som finner varann, och vad premisserna för det tycks vara, så känner jag mig lätt förvirrad och desillusionerad. Det är inte bara vården, barnomsorgen, äldrevården, som privatiserats och materialiserats idag, utan även marknaden för att hitta en partner. Nyligen har de tom börjat göra reklam för “www.elitsinglar.se” Ja men snälla, finns det inga gränser för hur gniden, korkad, egoistisk och materiell människor får bli ? Vad är en elitsingel frågar man sig nyfiket ?

Vad är en “elitsingel” ?

Är det en som är väldigt bra på att vara singel, dvs ensam ? Eller är det någon som är lite bättre än andra singlar ? Och om det senare, hur kommer det sig då att de fortfarande är singlar ? Givetvis vet jag vad det handlar om. Människor som är rika, har bra status och glider omkring i det övre skiktet tror att de får det bättre om de håller sig till varann. De som går på denna bluff, är av uppfattningen att de skall ha privilegier på alla områden i livet. Köpa sig förbi vårdköer, få bidrag genom skattesubventioner, … jag och tom på detta sätt köpa sig “kvalitet” på kärleksmarknaden. Det är faktiskt synd om dessa människor, mer synd än om mig som är fattig singel. TY när man blandar in pengar i kärlek, är du farligt nära prostitution. Kärlek kan inte köpas. I den stund den köpts, upphör den vara kärlek.

Nåja trots all denna enorma visdom, om ämnet kärlek, är jag väl fortfarande för kass på förhållanden i praktiken. Jag vet nog inte mitt eget bästa när det kommer till kärlek i en fast relation.