Efter köpcentrumupplevelsen blev det för min del, Kusins, och de minsta, promenad ner på ortens idrottsplats. Med vacker föreningskvinna på fiket som log stort åt mig, flera gånger. ¤ kilometers promenad plus nån till pga kontinuerligt letande efter 5 och 10-åring på plats. På väg dit sa Kusin Carola till sin yngste son i barnvagn, i bortglömt sammanhang:

– “Det är tur att du finns Milton”

varpå Milton svarade:

– “Ja tuj att vi finns … mig, du och Tomas

Och under promenaden tillbaks, erhöll jag livstecken av kusin Jenny, som nu till sist “hittat” sin mobil. 🙂 Jag mötte upp henne vid tunnelbanan 2 km bort, vi åt middag ihop med La familja (Carolas), J erhöll massage på öm rygg av undertecknad, och sedan såg vi filmen “Wild”. Innan det hux flux var dags att lämna tillbaka kusin Jenny till Stockholmsstressen. Så jag promenerade henne till Fruängens T-bana som skydd mot eventuella slipsgangsters som kunde kommit fram och sagt på förnäm överklassStockholmska:

– “Ursäkta, om det inte är för mycket besvär, så har vi för avsikt att på ett icke legalt sätt beslagta herrskapets värdesaker.”

“Hit me plånkan”
skulle de kanske sagt i de förorter jag växte upp.
Men det blev inget rån, ty jag såg väl så bred, stor och skräckinjagande ut, misstänker jag.

NU … tänkte jag berätta om den okända kvinnliga passageraren jag nämnde i del ett av detta blogginlägg. Planen var att under Måndagen hälsa på de underbara Enar och Sonja, Enar fyllda 83 och gammal spelkamrat till min bortgångne far. Och att köra bil från Segeltorp till Tyresö, för en utböling är inte att ta in på en väg och tro att den ska leda en ända fram. Så då plockade jag “initialt” 😉 fram henne. Gunilla, Petronella Svensson. Och frågade efter vägen. Jo hon hittade till Tyresö, men när jag närmade mig destinationen, Enars och Sonjas hem, fick vägvisaren G.P.S problem, och iom att jag följde hennes instruktioner, körde jag 3 varv runt samma industriområde, med en len, varm, kvinnlig röst upprepa sig:

– “Sväng vänster, sväng vänster Sväng vänster, sväng vänster”

Till slut kastade jag henne åt sidan och svor lätt innan jag ringde upp Enar, och kom rätt med ens. Enars hemadress var nämligen inte alldeles intill den trafikerade väg som var i adressen, så “Gunilla” blev förvirrad… och jag med. Sonja drog en kort historia, som jag under vistelsen i Hufvudstaden skulle erfara hur sann den är:

Lappen som kom till Sthlm:

– Jag förstår inte varför Stockholmarna kallar det här för rusningstrafik, det står ju i det närmaste helt still.

Efter trevligt umgänge med detta fantastiska par, hade jag lovat leverera diverse gods till ingift Faster tillika änka. Och nu skulle jag ta mig väst, sydväst, från Tyresö till Flemingsberg. Och tänkte att kanske Gunilla skulle klara vägvisandet bättre denna gång, eller åtminstone vara behjälplig. Men efter diverse kommandon, vänster, höger, rakt fram, så började jag skymta Globen, som mer är Ost, sydost. Och då sket jag i “Gunilla” igen. Jag visste att vägen till “Flempan” hette 226, så jag följde mitt lokalsinne samt skyltar, och då gick det bra.

Dagen därpå var det dags för hemfärd, och alla ankungar, pappor och mammor hade spritts för vinden till skolor och arbetsplatser. Och jag vart kvar själv tills “rusningstrafiken” lugnat sig och fått upp hastigheten igen. Fick jag nyckel att låsa, och sedermera gömma under nån dörrmatta ? Nej jag tryckte på en knapp med kodlås på ytterdörren… vettefan hur det gick till.

Jo så hämtade jag upp tant Moster igen, åkte förbi hundratals fartkameror, åt på Tönnebro. Och under hemfärden började vi bägge två få stark hemlängtan. Så humornivån var under all kritik, och menlöst babblande för att hålla sig vaken var fullkomligt nödvändigt. Fullkomligt nödvändigt nödvändigt kändes det även att ta en kopp kaffe. Så vid Hudiksvall anlitade vu vilsna Gunilla igen, och tro på f-n, hon hittade till caféet. Men när vi skulle därifrån ville hon köra i cirklar igen. Ronney, som tidigare jobbat på lilla cafet i Sollefteå blev så glad att han bjöd oss på både kaffe och tårta.

När vi sedan åkt förbi Sundsvall och mer eller mindre hade raka spåret hem, med skog, skog och åter skog runt om oss. Kom jag på id+en att sätta på “Gunilla” igen. Ja asså ni förstår väl, inte “sätta på, sätta på” utan starta så klart. Bara för att få nedräkning på återstående beräknad körtid samt mil kvar. utan att hennes röst frenetiskt tjatade om att “sväng vänster”. Sagt och gjort, “Gunilla blev “påsatt”

Och det var frid och fröjd ända tills vi kommit in i Sollefteå. Jag hade nämligen knappat in destination “Sollefteå” utan att precisera gatuadress. Och jag var lite nyfiken på vart “Gunilla tänkte sig att det var exakt. Moster ville att jag skulle kila in på Koppra o köpa mjölk. Men “Gunilla tänkte sig Centrumplan, som Slutdestination Sollefteå. Så när jag trotsigt svängde höger sista 100 meterna, istället för vänster som “Gunilla” ville, så fick hon spel:

– “Sväng vänster, sväng höger, gör en U-sväng, sväng vänster vid avfarten, gör en U-sväng”

Men när jag parkerat bilen på konsumparkeringen, vilket inte var “Gunillas” idé om Sollefteå, så sa rösten trots allt, som den gett upp:

– Du är framme vid destinationen

fast den visste det var “fel”