Vad jag känner….. tänker… andas

Våren tvekar och jag tvekar med den.
Knopparna gömmer sig med rätta.
Det blåser kallt i den svaga vårsolen.

Jag känner mig trött på att med mina ord slåss för medmänsklighet,
slåss för att hjälpa de som tvingats fly från sina hem, och sina länder.
Jag tappar ibland orken i att ständigt behöva kämpa mot folks fördomar och hat.
Jag blir sliten i mitt hjärta av att bry mig om människor, och samtidigt se hatet och rasismen växa, egoismen blomstra.

Idag begick jag väl i det närmaste, enligt 15 % av svenska medborgarna, “landsförräderi”, när jag hoppade över att köpa majblommor av svenska barn, utanför konsum, och mitt framför ögonen på dem, gav mina pengar till en tiggare.
Jag tänkte kanske att hon behövde dem bättre…. men va fan vet jag ?

Idag tittade jag på de hopkrupna knopparna, och tänkte, tänk om de aldrig kommer fram. De har ju alltid kommit fram och bildat gröna lummiga blad och skogar, som fyllt mitt hjärta med förtröstan och förundran. Vi tar denna skönhet och detta biologiska underverk för givet.
Visst är jag övertygad om att de kommer till slut. Och visst blir det grönt även i år.
Men tänk om det inte vore så….. jag bara säger för att vi borde förstå detta underverk.

Jag är less på att vandra omkring utan kärlek.
Jag låtsas inte vara glad när jag ler,
men lyckan är tunn och utan rötter,
när den inte delas med en kär.
Mina vänliga ord är uppriktiga och sanna, när jag berömmer
och ger snälla ord och tjänster till min omgivning.
Men då och då, som nu, gråter mitt hjärta av ensamhet
Då och då känns mina steg ensamma och meningslösa.

Vart är jag på väg, då inte kvinnan jag älskar står med
öppna armar och väntar?
Och varför går jag då över huvud taget ?

Jag tittar på knopparna igen, och utöver det ännu så
länge karga vårlandskapet, och hoppas på ännu en sommar.
Men det är också snart allt jag vågar hoppas på.

…ännu en sommar, med steg som ekar av ensamhet i det gröna gräset, när glada barn badar och skrattar och äter glass. Och nyförälskade går hand i hand.