Utan sorg, ingen glädje

Utan sorg, ingen glädje,
utan glädje ingen sorg.
Utan saknad, ingen längtan,
utan längtan finns ingen mening.

Hade allt gått utan hinder,
skulle jag inte lärt känna smärta.
Och utan vetskap om smärta,
hade jag ej besuttit förmågan,
att känna empati.

Och utan empati hade jag
i större utsträckning,
orsakat folk smärta.

Dimman

När dimman sjunker ned över bergen, och över spegelblankt vatten.
När den gömmer allt det vackra, men även allt jobbigt och vedervärdigt.
Då får minst ett av mina sinnen vila i vakenhet. Då får minst ett av mina sinnens nakenhet, skyddas av dimman. Den skyddande dimman är min vän.
Men jag säger till mig själv att inte försjunka i den trygghet du ger, då det är lätt att gå vilse i dimman, och får svårt att hitta ut. Jag har ju en gång vandrat där i den grå luftmassan som skymt mina ögon för ljuset.

Livet och döden

Dimman är vacker i sin färglöshet, när den bäddar in stad och vatten, i ett mjukt svalt täcke som lyfts bort vid gryningen, då Solen återigen kastar lus över den vackra, men under stundom grymma värld vi kallar vårt hem. Utan sorg, ingen glädje, utan natt, ingen dag, utan död inget liv.

Andetagen ger liv.
Liv, detta outgrundligt, mysteriösa liv vi fått, utan att förstå varför, och utan att alltid veta vad vi ska göra med det. Och rätt som det är har våra lånade dagar tagit slut, och ingenting om vad som kommer efter slutet, om det kommer något efter slutet, vet vi något om.

Jag lever, för att jag dansar, jag dansar för att det gör mig levande.
Nån gång då och då vänds tillvaron uppochned, och det tar olika tid att landa på fötter igen. Jag andas djupt ner i mina lungor, för att livet skall bli syresatt, och hjärtat slå i takt igen. Jag sjunger för de som förstår vad min röst och mitt bröst gör med de ord som vibrerar fram genom min mun, ur mina lungor, ut i den nyckfulla svenska sommaren.

Det blir nog bättre

– “Har du ingen fru?”

…frågade den Etiopiske mannen idag, när jag hjälpt honom att få på cykeldäcket på sin begagnade mountainbike. Den frågan får jag oftare från män med ursprung från Afrika och Mellanöstern, än från svenska män eller kvinnor. Och när jag säger “nej” ser de ofta förvånat på mig. Och jag försöker inbilla både den artige Afrikanske mannen och mig själv att det finns fördelar med att vara själv. Och även om jag vet att det är sant ur ett perspektiv, så hoppar mitt hjärta till och protesterar när jag säger det.

Han försökte på rätt knackig svenska berätta något dråpligt och roligt angående Etiopiska namn, och till slut gick det upp för mig vad han berättade. Med reservation för stavningen på de namnen.

Hans namn var Semere, men uttalades tydligen “semre”, vilket han påpekade inte var så lyckat att heta i Sverige, eftersom det i princip gick att förväxlas med det svenska adjektivet “sämre”. Till ex:

– Vad heter du då ?

– Jag heter Semere

– Jaha… men det blir nog bättre

Han berättade även om ett annat Etiopiskt namn som inte fungerade så bra i Sverige, men inte fick liknande associationer i Etiopien. Namnet var Bayas… och jag behöver väl inte för det svenska folket, med väl utvecklat sinne för runda ord och underbälteshumor förklara vilka pinsamma missförstånd det namnet kan bringa i försvenskad tolkning ?

Med dessa djupa, dimmiga och till slut lätt humoristiska betänkligheter, ämnar jag att titta in i huvudet en stund och slå igen de små korpgluggarna… hoppas det inte är allt för dimmigt där inne.

Förresten så betyder namnet Semere: “farmare/bonde/lantbrukare”
ba’satt ni vet ! Och tänk va mycket man får veta om man närmar sig människor från främmande kulturer istället för fjärmar sig från dem… och vad roligt vi kan ha tillsammans !