Ja men sjuttsingen, o tusanimej, vilken tur jag har ibland.
Under färden mot Gräsmyr i Västerbotten, ser vi genom sidorutorna det vackra Ångermanland när solen vilar sig mot några moln, och spegelblank sjö. Vägen är lång och hemkomsten blir sen. Men med underbar människa bakom ratten och härliga passagerare i bilen, går tiden fort, och milen bara försvinner bakom en. Och jag tänker att det är gott att leva.

Hemma, komplimanger

Jag känner mig mer hemma bland dessa vänner, och mina övriga goda, varma vänner, än jag nånsin gjort i min omedelbara familj. Jag tror jag är omtyckt… inte bara accepterad, utan omtyckt.

På tal om “omtyckt” – innan jag fortsätter med rapporteringen från dans i Gräsmyr. Att få komplimanger, eller “monklipanger” som min vän “Sura Melon” brukar säga, så har jag på sistone fått många hjärtevärmande sådan, fyndiga, glädjande och lustiga. Härom dagen, efter utlagd sångtext och amatörinspelning, fick jag läsa/höra av ungsint, vacker vän;

“Mr Tomas fick mig att sitta o gråta på sängkanten i morse pga denna. Så
fint!!!! Vilken konstnär han är!!! Författare, dansare och musiker
– men framförallt en fantastisk människa. Hatten av!

Den “monklipangen” duger väl, hörrni ?

Och efter kort rapport via Facebook Messenger, fick jag av annan dansvän läsa/höra, när vi avslutade sejouren:

“heja heja :)) fina människa!! Du ä som ett littet glapiller på nå vis!”
smiley

Jag vet inte just nu vad som sätter ett större leende på mina läppar, än att få bli kallad glapiller

Danspoesi

Det ska möjligtvis vara glädjen att “flyta fram på dansgolvet” som nåt slags dansväsen, med en följsam kvinna i min famn, som lekamen-inspirerad poesi utan ord, till tonerna av fyllig proffsig dansbandsmusik. I vanlig ordning hade “Gräsmyrtjejen” tillika dansbandsförmedlerskan Åsa gjort reklam för mig, utöver de dansanta dansälvorna från Sollefteå, så nya dansbekantskaper dök upp och förgyllde tillvaron. Och Åsa själv dansade följsamt, musikaliskt och med känsla. Synd att Blåblommiga Tunikan inte kunde komma bara.

Jag tyckte dock synd om en tjej, jag var på väg att bjuda upp, men som reste
sig och gick innan jag hann fram. Vare sig hon gjorde det för att hon
inte var sugen på att dansa med mig, eller att hon inte såg att det
vandrade en livs levande, “ödmjuk” dansgud, mot henne, så måste ju
tillstås att det var olyckligt för hennes danslycka denna kväll.

Magen fick sitt

Men i pausen hade Sollefteåtjejerna dukat fram, Sallad, med skruvade makaroner, Mozzarella, tomater, och massa gott i. Kaffe, kladdkaka och Jordgubbar.
Får man ha det så här bra ? Ja det får man nog, utifrån de mindre bra-iga stunderna i backspegeln, och de kommande motigheterna, så är det bara att slicka i sig av godsaker, upplevelser och mänsklig värme.

Mamma Mu övervann sin bekvämlighet och for långväga på dans, och tuffade till sig i uppbjudningsmodet. Och med sig hade hon två dansanta Ådalsjänter.
03.30 rullade the dance-mobil, in på Sollefteås tomma gator. Och ut ur den steg en kroppsligt tillfälligt bruten man, men med självlysande själ, från all dans, alla komplimanger och fikamys.