Jaha och hur summerar man dessa två danskvällar bäst ?
Jo som rubriken lyder “Lycklig, lycklig”
Det går inte att leva utan dans, har jag nog lite oförsiktigt sagt nån gång.
Eller jo det går…. men det är inte så lätt att vara lycklig utan dans.

Tack !

Och jag vill rikta ett stoooort tack till dansarrangörerna runtom i Sverige, men framförallt i Norrland, och i synnerhet Lejonsson , Lina & co….och de som arrangerade gårdagen i klassiska Ärstaparken. Ni gör mig lycklig. Ni och alla dansgudinnor som stigit ned på jorden en stund för att leva loppan till livlig, passionerad, skojfrisk, fartig, medryckande dansmusik så som Jannez och Blender levererade dessa två danser…. Men glömde jag inte ett band ? Jo medvetet för att jag ville recensera dem separat: Holmsten trio med Angelica !

Går det att jämföra ?

Givetvis kan man inte jämföra dem med Jannez och Blender. Eller, varför inte ? Låtom oss jämföra. Vad skiljer egentligen ? Professionalism ? Hmm, nja jag v et inte ja. Angelica sjunger precis lika proffsigt som de stora sångarna och sångerskorna, och musiker som Stefan Bonér är ju musikaliskt flawless. Jag gissar att det handlar om ljudanläggning, och att Holmsten trio lirar helt live, vilket nästan inga andra dansband gör längre. Skulle varit intressant att satt Holmstens trio bakom Jannez utrustning.
Och ingen dansbandssångerska är lika medryckande och publikfriande som Angelica, inte ens Erica i Drifters som är en korsning med ett Duracellbatteri, och dansbandssångerska. Igår for hon uti publiken Angelica och rockade lös medan hon sjöng.

1:a dansen

Men nog om musiken nu. Vad hände?
I Förrgår for mot Gussjönoret, styrdansbilen, eller the dancemobile som vi nog trots all måste döpa ihärdiga och fantastiskt duktiga och trevliga danstjejen Carolas bil till. Under färd på dans brukar jag vara en som håller låda och låter med jämna mellanrum, men insåg tidigt att denna gång fanns inte inte utrymme nog på dansbands-surr-frekvensen, jag var överröstad och utklassad i surr
smiley

Så jag lutade omväxlande huvudet åt höger, vänster framåt och bakåt, utifrån vart bilen svängde, och tittade in i huvudet för uppladdning, meditation för dans.
När vi kommer fram står Lina och ler som en liten sol, och bjuder på kaffe. Och redan där har ju förutsättningarna för en bra danskväll rasat i höjden.
Och när man ser ut över vattnet på vackra Gussjönoret, så vet man vad meningen med livet är.

Liten pojke med hatt och röd fluga satt på scenkanten, och gav mig inte en min, när jag dansade förbi och gjorde tummen upp för hatten. Jätteung danstjej med hårknut buggade lös under kvällen, men leendet spar hon uppenbarligen yill andra sammanhang. :). En ung blond tjej, 20-30, som normalt sett brukar personifiera ordet “leende” var där denna kväll. Men jag dansade förbi henne några ggr, både på dansgolvet, och när hon satt. Och hon log inte stort längre. Om man döper folk som indiannamn, efter utseende och karaktär, skulle hon få hette “Blonda, stora leendet”. Så det var bekymmersamt ett tag där. Jag misstänkte ju att även om jag är ett gla-piller som är jäkligt bra på o dansa, så är jag 48 år och buggar inte, så var jag osäker på om jag kunde bidragit med att få upp leendet igen. Men till slut så kände jag liksom i ögonvrån, att lokalen lystes upp igen. Det var Blonda, stora leendet” som log igen under en bugg. Puhh va skönt, allt återställt.

Rödhårig, alert ung danstjej haltade av golvet efter stämpling på foten, men tror att hon kom igen. En ung kort tjej som för kvällen hade byxor i svart spandex, gjorde antydan med blicken till att bjuda upp. Och jag högg som en kobra. Även hon går omkring och ler hela tiden. Jag ska återkomma till det där hörrni varför de ler, så många av danstjejerna. Men det var rent utan fröjdefullt lyriskt att få dansa med henne …oj oj oj oj. Jag och kuuuulande, teckentolkande gla-piller hade poetiskt dansupplevelse, men såg inte av varann under resten av kvällen.

Lejonsson själv var uppenbart glad och lättad över uppslutningen, publikrekord sedan han tog över Gussjönoret.

En mycket glad dansgud for hem med ett stort leende på läpparna

Dans 2

Denna dag åkte jag inte styrdansbilen, utan med två trevliga grannar. Dansgolvet var tomt och öde när Holmsten trio tutade igång sina attiraljer. Men efter långvarig erfarenhet vet jag att man inte ska kasta dansskorna i sjön efter första kvarten. Några promenaddansare hade redan anlänt, men även mer varierande, följsamma dansälvor fanns på plats. och en bdel har ju missuppfattat det här med att komma sent att det skulle vara fint i danssammanhang. Nej det är bara i den uppblåsta societeten man har sådana konstiga måttstockar. I styrdansvärlden, handlar sen ankomst enkom om missade danstillfällen. Nåja … de som trodde sig vara fint folk drällde ju in eftersom, vilket jag trots allt är glad och tacksam för. För det blev en av de bästa danskvällarna jag upplevt på länge. Både mitt gamla från tidigare år, och mitt nya “dansharem” 😉 hade ju dykt upp denna kväll. Detta plus ett lätt överskott på dansgudinnor gjorde att det nästan blev slagsmål om mig. Sånt är nästan lika bra för självkänsla, självförtroende som dansen i sig. Men bara nästan.

En av mina danstjejer dansade under kvällen med lång herre som såg ut som tagen från Karl-Bertil Jonssons julafton, med gammaldags skor och högvattensbyxor. Bara sånt är ju värt att le åt 🙂
Det var alldeles för många danser igår för att kunna benämna var och en för sig. 3 timmar utan paus dansade jag innan jag lyckades smita ut för att fika. En tjej kastade sig fram efter mig vid uppbjudning, så hon höll på att fara in i väggen. Som bäst blev jag uppbjuden av tre stycken samtidigt, och dessutom, samtidigt, kom min vän Göran och kramade om mig. Om det var av sympati eller bara ren vänskapskärlek, har jag inte utrönt ännu.

Nä nu tror jag att jag måste förbereda mig för att göra nya människor lyckliga idag… so see ya on the next dance !

smiley

Ps … om ni inte visste det, så blir själen självlysande av dans.