“Den gröna cykeln”, något så ovanligt som en Saudiarabisk film, och regisserad av en kvinna, i en av världens mest hårdföra diktaturer, tillika ett av de mest ojämställda länderna i världen. På en reklambaserad grannkanal springer en av världens mest överskattade skådespelare, Tom Cruise omkring och skjuter, sparkar, slår folk i Mission impossible.

Valet att stanna på tv2 visade sig vara en vinstlott utan dess like. Livskvoten för Amerikansk hjärndöd action, är sedan länge uppfylld till bristningsgränsen. Och kan bara ge en enda sak, avstängning av hjärnan. Men om det är det man behöver, så kommer jag även framledes se någon meningslös Amerikansk actionrulle.

Flickan som har huvudrollen gör en fantastisk rollprestation, och även mamman. Men det är ändå berättelsen och regin som står ut. Jag får en inblick i vardagslivet i ett av de mest hårdföra diktaturerna i världen. Hur flickors och kvinnors drömmar inte kan krossas helt av de hårdföra restriktioner landet lägger på dem. Det är bara hårsmånen från det vi i väst kallar för frihetsberövande.

Utan action och dyrbara effekter, med hjärtevarm, subtil regi och berättarkonst fångar Haifaa alMansour mitt intresse omedelbart, och jag sitter mer på spänn, än under någon Amerikansk action jag sett. Flickans dröm om att få köpa en grön cykel är en näst intill omöjlig dröm i Saudiarabien, flickor får inte cykla.
Bildspråket överträffar en ändock bra, men sparsam dialog.

Slutet var oväntat …åtminstone för mig. Och jag blev så berörd att jag fällde flera tårar i slutet av filmen.

Film när den är som bäst berör och utbildar.