Allt som flyger, alla som flyger måste någon gång landa.
Om man inte landar frivilligt, gör man det ofrivilligt.
Jag har flugit oavbrutet i en månads tid nu. Musiken gav mig energi,
dansen gav mig självlysande själ. Men till slut blir jag tvungen att landa.

Jag tror jag hann upptäcka i tid att bränslet höll på att ta slut.
Och gick in för kontrollerad nödlandning. Jag ställde in kompishandräckning,
avsade mig ideellt arbete i några dagar, och ställde in en dans.
Detta var min nödlandning, och nu åker jag in i hangaren en dag, sedan chillar jag mig igenom något som kan bli Ur-kult ….

Jag har tänkt på en sak, angående dansen som är så rolig just nu.
Och hur lätt allt tycks gå för mig där. Jag blir ju naturligtvis jätteglad för det.
Men jag tänker på vem/vilka som “bjuder upp mig” när den självlysande själen knappt lyser, när energin är slut, när alla vitsar är slut, och läppen hänger. När jag gömmer mig och hukar med ryggen. Vem letar då upp mig i mitt hörn ? Vem ser mig då ? Jag pratar givetvis både om dansen i sig, och om livet i stort när jag gör den liknelsen.

Jag har lyst så här förut, av självförtroende och livsenergi. Och dragit till mig kvinnor, och det har ofta slutat i en släckt själ, som kravlar sig ur rännstenen. Och allt svärmande runt om försvann med ens, när vingarna inte längre bar, när omgivningen sugit ut den näring som fanns, och jag gett mer av mig själv än jag hade att ge.

Nej jag har inte kraschlandat ännu, och jag har inte slocknat ännu. Men sommarens energi med dans och musik, ifrån en så många gånger plågad själ, börjar nå sitt slut. Och ännu ett antiklimax kommer att uppstå när hösten med sysslolöshet gör sig gällande. Och jag måste gå in för landning nu.

Efter allt dansande, och dansbloggande med glimten i ögat, så vet jag ändå trots mitt positiva ironiserande om mig själv som “dansgud”, att det endast är på lånad tid. Jag vet om att jag är människa och att det räcker bra långt. Men för den skull är jag riktigt bra på att dansa ….
Och jag vet om att det som far uppåt. måste komma ner.

Jo jag har nog några fler sommardanser i kroppen, men jag har fällt ut landningsstället och förbereder landning inför hösten. Och jag hoppas att nån, någon gång letar upp mig i ett hörn, om jag sitter där med hopkurade dansvingar och vintermörkret och vardagen dolt min skepnad, och danssjälens ljus lyser på sparlåga.