Har jag nån tro på människan ? på framtiden ?
på att saker kan förbättras ?

Det beror nog på när du frågar mig….

Frågar du mig när jag just hört berättas om hur lille pojken M hanterade Ws språksvårigheter…. (blogginlägget: W är en alldeles underbar liten pojke)

….så är jag full av tillförsikt och framtidstro Frågar du mig efter en lyckad dans, med massor av generösa självlysande människor, så är jag full av kärleksfulla självlysande tankar. Frågar du mig efter Jonas Sjöstedt hållit ett solidariskt och samhällsklokt tal, uppbackat av skarpa förslag till en bättre värld/samhälle… då vågar jag lite försiktigt tro på mänskligheten och framtiden.

Men frågar du mig när mängder av människor i rikaste delen av världen, inte finner i sitt hjärta och sin plånbok att hjälpa människor i nöd, nja då känner jag mig tveksam, och desillusionerad. Frågar du mig när jag blir medveten om att det mesta i vårt svenska samhälle och resten av västvärlden styrs enkom av hur mycket pengar du kan göra dig själv…. då blir jag uppgiven och ledsen…

Just nu känns det lite motigt när jag ser mig omkring i världen, på tv, tidningar, bekantas ego-trippar, vänners flirt med SD… etc etc…
Och just vetskapen om att inget tyder på att det vänder…. förrän nästa totala världskrasch, och världskrig. Nej jag är ingen domedagsprofet. Vi har själva makten att rädda vår jord, vår värld och våra själar från att förtvina. Men vi väljer att inget göra …. och då är utgången helt ofrånkomlig. Inget kommer förändras förrän den skenande marknadsekonomin/kapitalismen raserat vår värld och vår jord… få bryr sig.

I morrn ska jag och moster plocka bär, det kanske lyfter min underläpp från skosulorna, jag kanske tom ler