…
Hej far … jag saknar dig fortfarande. Och kommer före alltid så göra.
Jag går ofta omkring här nere på jorden och citerar dig, och alla vitsar du drog.
Berättar om när du gav mig mod att köra inne i Stockholms citytrafik. Hur du “lurade” in mig till stan, och satt lugnt o tryggt bredvid medan stressade Stockholmare la sig på signalhornet, om det tog 2 tiondelar för lång tid. Du bara log o sa:

– “låt dom tuta, ta den tid du behöver”

Jag sitter nu i min etta, med magen full av fruktyoghurt och nobless-choklad, vilket jag förmodligen får betala för senare i natt, i form av sura uppstötningar, eller i värsta fall ofrivillig akut “idisslande”. Jo jag har tröstätit igen far. Det är inte så ofta, nån gång i månaden bara faktiskt. Men jag har Samarin hemma uti-fall-på-att.

Nu och då far, trots att jag har det så bra att jag borde skämmas, så krymper jag ihop till en liten ynklig självömkande rumpnisse inombords. Över nåt så trivialt som kärleken pappa, nåt så trivialt som kärleken. Och jag blir lika intensiv i min självömkan som jag och andra män kan bli vid en riktigt svårartad “manlig förkylning” om inte värre. Sorry…. men jag är inte större än så.

Det finns så mycket fina människor far, så mycket vackra, goda, omtänksamma kvinnor i min omgivning. Men inte som är lediga, eller intresserade av en sån som mig.
Bara inom det närmsta danssällskapet finns obönhörligt vackra omtänksamma själar, i vackra skal, där godheten lyser igenom redan vackra fodral. Några är upptagna, några är inte intresserade, och nån enstaka passar nog inte ihop med mig. Och många har ju schyssta killar oxå, och barn så … så där vill man ju inte förstöra nåt, ens om jag kunde.
Ja det är väl mitt fel också antar jag. Om jag varit mer man, mer inkomstbaserad, mer produktionsenhet så kanske de hade haft nåt att luta sig mot …. ekonomisk och socialt… antar jag. Men jag tillåter mig älska även de upptagna på avstånd, om än obesvarat, utan att för den skull lägga an på dem… att älska kan ju inte vara fel… eller ?

Få förhållanden är så felfria och rosenröda som en självömkande gammal dansgud går och inbillar sig. De får ofta kämpa för kärleken inbillar jag mig. Men ändå … att vara tvåsam…. i mitt vardagsdrömmande… hmm wow, typ liksom. Hålla händer, äta ihop, bry sig om, bli omhändertagen. ….
vara saknad…. vara saknad… vara ……. saknad.

ha ha … precis nu när jag sitter och längtar efter mer, slumpar shuffle fram “O sole mio” med Jonathan Antoine på Spotify. Vad är oddsen ?

Skulle allt bli bättre ? skulle allt fungera ? om jag liksom många andra fick uppleva kärlek igen ? … vet inte ,,, kanske inte. Men varenda cell i mig längtar ändå efter kärleken. Så fjollig är jag hörni. Men imorron har jag väl gaskat upp mig igen, satt på mig gladmasken, och agerar barmhärtig samarit igen, för att få känna nån slags själslig tillfredsställelse.

Och nu blev jag tvungen att hälla upp ett glas samarin.
Tror jag ska se på “Love actually” igen… vilken “Lip-särring” jag är far.