Nu är mörkret kompakt utomhus i mitt kära Ådalen.
Det ådalen som omfamnade mig, när jag behövde det så innerligt.
Nu är mitt Ångermanland klätt i höstskrud, med tusende vackra färger.
Lillan, bara nåt år gammal, myste och diggade i “mormors” famn, hemma hos Åsa, när “morfar” sjöng stämmor tillsammans med mig och Åsa.
Jag föreställer mig att liknande kärleksfulla trygga stunder sker världen över just idag, ikväll. Om inte överallt, hela tiden, så på många, många ställen.

För jag vet om skuggorna, och spökena. De besöker även mig, under stundom.
Och jag kanske inte ännu vunnit kampen helt. Men jag möter dem nu, ansikte mot ansikte…. och jag har för avsikt att driva ut dem ur mitt liv, ut ur mitt bröst. Och jag är inte ensam i det. Jag vet att de kommer tillbaka, och jag vet att det inte blir nån ängspromenad på blommig äng. Men jag vet vilka ni är, och vad jag behöver göra. Så egentligen borde ni ge upp faktiskt…. you’re not welcome here, you never were !

Upprättelse….
Jag har länge frustrerat och argt letat efter upprättelse, jag aldrig kom att få utifrån.
Nu får jag ge mig den …alldeles själv.

Och ensamheten känns inte lika svår