Jag känner mig som en ut och invänd skjorta, som en upp-och-ned-vänd dansgud, en tankspridd professor, som en desorienterad gammal gubbe, och en viril finnig tonårsslyngel. Och jag känner mig svag och stark på samma gång, naken och fri, otrygg och modig.
Och jag förstår inte varför smiley… kanske är det nåt virus.

Jag andas kortison morgon och kväll mot hostan. Den är bättre men inte borta. Hjärtat klappar högvarv, och jag glömmer att andas, jag sveps med i dansen, fast det är jag som för…tror jag. Som ett höstlöv för vinden yr jag omkring i en ambivalent höststorm. Och det är underbart och terrifying.

Igår var det sån där dans för gamla igen, dvs gammeldans. Och även om det är mer än lovligt mycket information till ett fullpackat gubbhuvud, så gjorde jag framsteg. Jag försökte rymma undan den svåra folkdansen på slutet. Men ingen gick på att jag skulle ha telefonmöte just då, så Maria, dansläraren gick bestämt fram och tyckte att jag gatt upp o dans igen. Vid ett annat tillfälle visade Maria MIG specifikt några steg i en dans med många turer, och där det till slut gick ut på att paret bakom i ringfolkdansen, skickar fram sin dam. Eftersom jag visste att det bara var mig hon visade för, så höll jag på att hoppa ur brallorna när en “dam” hoppade fram mitt framför fötterna på mig (för att visa att vid det skedet av turerna kom en ny dam)

Idag höll herr virrpanna glömma tandläkartid, men kom ihåg den i sista stund.
Där skulle för fjärde gången på några månader, rensas i kanalerna på samma tand som den i midsommar, som förberedelse för rotfyllning. Och jag har ännu inte fått hem några blanketter om “rotbidrag” för den delen.

Nå väl… det stoppades in gummimattor, kuddar, sugar, och plastspiraler och diverse attiraljer i min förvisso stora käft. Så tvåvägskommunikation är ju som bekant oftast omöjlig. Och just fem minuter efter att munnen var fullproppad med grejer, så blev jag påmind om att jag inte är 25 längre, då gubb-blåsan kraftigt gjorde sig påmind, trots att det inte var allt för länge sedan jag tömde den.

“Jag härdar ut” tänkte jag. Jag ville ju att det skulle bli riktigt gjort denna gång, lagningen och rensningen. Och det hade tydligen min kvinnliga tandläkare oxå tänkt. Fört hon gick grundligt till vägas, tog god tid på sig i varje moment, vilket jag iofs samtidigt är glad för. För säkerhets skull tog hon en röntgenbild till på tandkanalerna. Stoppa ner plastbiten nästan i halsen på mig.
Men då hon sa att hon ville göra om den avslutande proceduren, och jag inte hade nån uppfattning om hur lång tid det skulle ta, och jag redan hållit mig 30-45 minuter, så steg paniken inombords. …

(tusan oxå … nu när jag skriver om detta tillstånd, jett jag tömma litegrann igen, strax tillbaka till blogginlägget.)
smiley

Nu så …. Ja i alla fall blev det lätt panik. Måste hon riva ut alla attiraljer från munnen och börja om då ? Hur ska jag förmedla mig ? ska jag fortsätta knipa igen ? klarar jag det? … Ja men va f-n jag kan ju inte, vuxna karl pinka på mig i tandläkarstolen !!!!?? Okej om det skulle hända på ett diskret ställe när ingen såg på, och man han byta … blöj… eh byxor efteråt. Men nu .. nej jag måste förmedla mig.

Så det enda jag kan göra är ju att peka på skrevet, tänkte jag.
Den kvinnliga tandläkaren såg alldeles förskräckt ut till en början. Men när jag med hjälp av mitt pekfinger nere vid byxgrenen illustrerade en kissprocess, så förstod hon… och lovade att det bara skulle ta 5 minuter… fast det tog 10
smiley

Jag tror de måste införa pektavla till kissnödiga gubbpatienter, för den tydliga kommunikationens skull. Detta hade ju kunnat tagit en ända med förskräckelse.