1 Man kan vara nedstämd, lite deppig, håglös, irriterad.
2 Eller så kan man vara i total kris, djupt deprimerad,
och/eller furiöst vansinnigt arg inuti, snudd på hatisk faktiskt.

Många blandar ihop dessa två milsvida nivåer av dåligt mående.
Jag har ofta talat/skrivit i metaforer (liknelser) för att beskriva situationer, och sätta dem i perspektiv. Som tex att likna krisen vid en rent fysisk nödsituation, som att vara i sjönöd, att få huvudet nertryckt under ytan, gång på gång, och knappt hinna få luft.
Och hur man upplever sin situation, sitt liv och omgivningen när krisen är djup.

Och seglingsmetaforen när människor, bekanta, släktingar, vänner ibland utifrån maktlöshetskänsla, desperation, eller tom oförstånd talar om för en hur man ska göra;

(medicin eller inte medicin, KBT, mindfullness, motion, sluta tänka, älta inte ! ät vitaminer, ät inte vitaminer etc etc)

Och alla 20 seglar snabbt förbi personen som knappt får luft, och ger 20 olika “råd” “lösningar” Medan den ...blubb, blubb...i sjö-blubb -nöd blubb blubb, blubb får en kallsup till, den 2343e kallsupen under ett halvår, och den “förliste” får panik över vilket av de 20 “lösningarna” som ska rädda en. Alla som har lösningarna, seglar ju förståss vidare direkt, De har ju sina turer, och sina passagerare att ta upp, och har inte plats ombord på sin skuta, eller tid att ta en lov o stanna upp vid en “blubbande person som inte begriper hur lätt det är att rädda sig själv.” Egentligen vill man nog bara ha en livboj att vila sig i en stund. Eller få åka med i någons båt en stund. Ta en in på grundare vatten en stund. Eller att de talar om, att om de blir för mycket kallsupar, så finns vår båt som vila för en stund. Bara den vetskapen gör att man inte viftar lika panikartat med armarna i vattnet. Sen när man får luft och flyter, då kan man fundera på vilket “simsätt” som passar bäst för att inte riskera drunkna igen.

Det är oxå så som jag nyligt sa, att när kraften och energin är slut, när bägaren runnit över och är full. Ja då ÄR den verkligen full. Det finns inte plats en enda liten droppe till. Så för varje liten droppe så rinner bägaren över, gång på gång.
Och det är fler än jag i världen, som tyvärr alltid satt andra i första rummet, alltid funnits till hands, alltid gjort uppoffringar. Men när bägaren är full, kan en liten inbjudan från någon av de personer man alltid funnits för i tid och otid, bli för mycket.
Man ber tex inte en person som håller på att drunkna, att rädda en annan person som håller på att drunkna.

De två senaste dagarna har min bägare tålt några droppar utan att rinna över, eller utifrån den andra metaforen, så har jag fått några rejäla andetag ovan ytan innan huvudet åker ner under igen. Och då hinner man hålla andan oftast innan , så man slipper kallsupar. Det är en enorm skillnad, även om man får huvudet under vattenytan nån gång då och då igen under simturen till land.

En del människor lägger omedvetet alla äggen i en korg, (ytterligare en metafor) och när de
tappar korgen går allt sönder. Tex att gå in i förhållanden, utan att
hålla kontakten med vänner. Eller den tryggheten ett fast jobb gett dem.
De kan ha haft “turen” att ha haft ett och samma jobb i 30 år, och tom
sett ner lite på folk som är arbetslösa eller sjukskrivna “för JAG har
ju minsann alltid…”
Man är ganska trygg …INNAN…
Men om nu frugan tappar 30 kg, och rymmer iväg med en 10 år yngre läkare, och du förlorar jobbet ??…. ja då brukar många inte hämta sig från det.

Själv har jag inte lagt alla äggen i en korg. Jag har tyvärr gjort nåt än mer galet ur egen hälsosynpunkt. Jag har lagt mina ägg i andras korgar. Så vare sig de gått sönder eller inte så har jag inte haft några egna ägg. Jag ska förklara vad jag menar, om det inte är tydligt. Under denna kris, denna sjönöd, dessa “förlorade ägg” så har jag fått lära mig krypa …. på nytt. Jag har inte ens haft en egen vilja, jag har inte ens förstått att jag får ha det.

Nu har jag mitt i en sjönöd, tvingats sätta gränser för vad jag vill, vem jag är, vad man får göra och inte göra mot mig. Gränser som ingen annan kunnat veta, eftersom jag aldrig låtit dem veta, eftersom jag inte vetat själv. I min verklighet, de vill säga krisupplevelsen, så har jag NU ÄNTLIGEN BÖRJAT SÄTTA gränser mot folk jag har trott ska hålla mig flytande, trott att jag varit helt beroende av deras gillande. Så folk har fått äta mina ägg och jag har blivit utan pga det, och jag har inte ens förstått att jag kan lägga mina ägg i min egen korg. Och att jag kan simma själv, och styra min egen båt. Med det menar jag att jag börjar just förstå att jag FÅR säga ifrån, och vänner försvinner inte, och världen går inte under. Och jag FÅR välja vad jag vill, och när jag vill det. Jag MÅSTE INTE, hela tiden finnas till hands för andra. Och om det går åt skogen med en föreningsverksamhet för att jag inte gör ALLT, så låt det gå åt skogen då. Jag måste INTE.

Allt detta som jag nu skriftligen får att låta som jag redan kommit dit, redan klarat av brytningen, det är givetvis inte så, det har varit tufft, det ÄR tufft, och det kommer att bli tufft. Men ! Jag har tagit små kliv i rätt riktning, och jag visar mod, mitt i sjönöden. bara det !!!

Skepp Ohoj ! Land i sikte… men ge fan i mina ägg !

( obs detta är en beskrivning om hur det kan vara under kris, och hur den krisdrabbade kan uppleva saker, och de i omgivningen kan uppleva saken…INTE nån kritik. Jag har några underbara vänner med olika egenskaper) och massa trevliga bekanta.