I ett totalt mörkt vintrigt Ångermanland, kan man under vintern ofta lysa upp tillvaron själv, med ljus inifrån. Ljus som är skapat och sparat från sommaren som var, ljuset från solen, de gröna ängarna och doften av nyklippt gräs efter en syreberikande åskskur när solen åter tittar fram. Ljuset som kommer från umgänge med vänner, dans och musik.
Men när det blir mörkt inuti, när nån man litat på sviker, när musiken tystnar och danserna fortsätter utan en själv…. då får man leta efter ljuset i varje tänkbar vrå. När telefonen tystnar, när blickar vänds bort, då får man ta vara på varenda litet uns av antydan till ljus.

Idag luktade det grönt, när björkarnas pollen mättade luften, och solen tvingade av mig min tunna gråa jeansjacka, som jag köpte på rea för många år sedan. Den kostade endast 50 kr. Mitt livs mest prisvärda klädköp för övrigt. Och jag skrattade till, när en söt liten mörk tjej med rastaflätor, i sin egen värld, gick och trallade med solglasögonen på nästippen likt en miniprofessor.

Men jag bär ännu med mig öppna sår, som inte ännu läkt. Tilliten är ännu rejält skadad inuti Kai Tomas Lundin, som nu håller på att lära sig lita på människor igen. Och förhoppningsvis lära sig lita på rätt människor. Jag bar redan med mig ett liv av svek, misstro och hånfullhet, så ryggen kröktes eftersom.
Det kommer ta ett tag misstänker jag. Och jag hoppas på att komma ut friare och mer levande.

Nu stundar ett av de vackraste tiden på jorden, när löven spricker ut, när hägg och syren blommar. Så nu ska jag samla ljus inuti. Och läka…
“Either you get busy living, or get busy dying”…. (Nyckeln till frihet)
Jag ska göra det förstnämnda….igen.