Jag har åstadkommit en hel del på sistone.
Brutit igenom osynliga barriärer, satt gränser för mig själv.
Jag börjar förstå så smått, jag har en egen vilja, får ha en egen vilja och att den är en av grundbultarna för mitt fortsatta liv och hälsa.
Detta är snudd på mindblowing för mig.

Andra saker som är under träning, är tex att vara kvar i mig själv, leva mitt liv, och inte andras liv. Med det menar jag att jag sakta lär mig ta hänsyn till mig själv i större utsträckning. Sakta, sakta lär mig se på mina “misstag” med förlåtande ögon. Små, små detaljer och val kan vara viktiga, så väl i relationer och gränser till andra människor, som att stanna upp i vardagen, och inse att även diska är en del av livet, och att jag ska vara i det momentet oxå, och njuta av det, inte se det som ett steg som ska stressas igenom på väg till nåt annat. Att laga mat och äta mat, duscha, etc … har tidigare för mig varit stressmoment, för att jag inte varit i de momenten, utan de har bara varit ett steg på väg till nåt annat. Oftast då har det varit någon annans önskemål, än mina egna. Men jag får träna, och träna och träna på detta varje dag, varje timme och minut. Det faller inte på plats bara för att jag kommit till vissa insikter, och tagit små steg i rätt riktning. Det kan vara VÄLDIGT lätt om man inte är uppmärksam och målmedveten, att falla tillbaks i gamla mönster och belöningssystem igen, även om de på lång sikt har varit självdestruktiva.

En annan sak som är under träning är att inte gräva ner mig över negativa, skräckinjagande händelser som tidigare inträffat i mitt liv, i rädsla att de ska inträffa igen. Återigen, detta är en bra insikt, och självklar för många “rosa elefanter, och “optimistjollar” och det är med mycket träning möjligt att bli bättre på det… men det är inte “barra” inte. Och man blir aldrig “färdig” inte i sådant, och inte som människa. Livet är en resa, och en skola, inte ett mål, och inte ett facit. Men hur som helst vore det bra att i större utsträckning “släppa det” som jag inte kan påverka.

När man inte från början får med sig grundläggande redskap och erfarenheter för en bra självkänsla, och erfarenheter och verktyg för att fungera i relationer, än vilken sorts relationer det må vara, då bygger vi alla upp system för att överleva, för att “ersätta” dessa “brister”. Det är de facto rena överlevnadsstrategier. Och vanligt är nog, att man som jag, inom vissa områden byggt upp ett relativt starkt självförtroende. Så som inom sång och musik, så som mitt idoga engagemang inom Sollefteå bangolf, så som min mot mig själv hänsynslösa självuppoffring i strävan att hjälpa andra jämt, i chimären, synvillan och hoppet att bli älskad för det. Så som mina färdigheter inom styrdans, och mitt något humoristiska, men ändå medvetna “skryt” över att jag faktiskt är duktig på styrdans, och med glimten i ögat kallat mig själv för “dansgud”. Och iofs i ärlighetens namn, var det inte jag som började med det epitetet, utan jag fick höra det några gånger innan jag med humor och allvar drev det vidare i blogginlägg etc.

Alla dessa färdigheter, självförtroende-boostar har som sagt var hjälpt mig att överleva, men har inte hjälpt min självkänsla, inte hjälpt mitt egenvärde. Utan har varit ett substitut. Jag ångrar således inte att jag byggt självförtroende utifrån prestationer, och peppat mig själv på så vis. Men nu är jag i färd med att lära mig att tycka om mig själv “trots att” jag är en dansgud, trots att jag är musikalisk etc. Eller Som Ulf Palmer så träffande uttryckte det när jag som hemuppgift från KBT-terapin skulle fråga tre vänner varför de tyckte om mig. Jag frågade flera, och de flesta öste över mig alla saker jag är bra på, och att jag var snäll och hjälpsam med mera. Men när Ulf fick frågan, sa han att han såg det inte på det på det viset, han sa att han tyckte om mig för att jag var Tomas, och kunde helt enkelt inte börja räkna upp några egenskaper som orsak till vänskapen.

Självkänslan är som fundamentet och grunden i ett husbygge. Medan självförtroendet är som vackra ornament, tjusiga fasader, bärande väggar, men något veka, och tak som skyddar mot regn,men inte mot storm. Utan egen förskyllan utrustades jag med kvicksand som husgrund, på vilket jag byggt mitt hus med hjälp av självförtroende. Så självförtroendet har tjänat mig väl, och skall även framledes tjäna mig och ge vackra ornament. Nu jobbar jag på att stötta upp det rangliga huset, flytta det lite sidledes till fast mark, och förhoppningsvis få dit lite armeringsjärn och betong till grunden. Så att “huset” tål stormar så som förälskelser, attacker på min person, utnyttjande-försök, etc etc. Några saker som ger mig bättre självkänsla är att jag vänligt men bestämt visar vad jag vill, och lär mig säga “nej”, men även “ja”. Att ta mig tid för egna vardagssysslor som gör att jag mår bra, dvs sköta om mitt yttre, och mitt inre, sömn, vila, motion, mat, näring, glädje… och meningsfull sysselsättning men mer utifrån mina villkor och min kapacitet. En kapacitet som jag iofs i förlängningen tror är långt större än jag nu kan tänka mig.

Medan arbetet på husgrunden pågår, sjunger jag ur ABBAs Chiquitita:

Chiquitita, you and I know
How the heartaches come and they go and the scars they’re leaving
You’ll be dancing once again and the pain will end
You will have no time for grieving

Chiquitita, you and I cry
But the sun is still in the sky and shining above you
Let me hear you sing once more like you did before
Sing a new song, Chiquitita
Try once more like you did before
Sing a new song, Chiquitita

ps – om ni hittar nån liten “skruv” eller “säck cement” till grunden, så för all del, var inte blyga. 😉