Nu när solen lagt sig bortom horisonten i väst, och neonljusen speglas
underbart vackert mot Ångermanälven, så tar jag några djupa andetag, och
reflekterar över framsteg, barriärer, insikter, det underbara livet,
förtvivlan, kärleken och ensamhet.
Idag har jag haft den äran att
över en kopp kaffe på lila cafét, prata med en man vid namn Omar från
Syrien. Och bjudit en fotograf på smörgås från Westerlunds. Suttit på
inglasad veranda på Övergård med två livs levande styrdandans-ikoner och
druckit kaffe och mumsat hembakat.
Jag lyssnar på Harrison Craig när han sjunger “Broken vow” och blir berörd ini hjärtat av orden och passionen i en ren och klar röst. Någonstans där inne glöder ännu en eld jag trodde var släkt för alltid, och musiken påminner mig om varför jag lever. Jag drar in mer luft i mina lungor, och nynnar med, sjunger med luft från magen, och kraft från hjärtat. Jag har kommit långt… och jag har långt att gå.

Det går knappt att tänka tanken på att älska, och bli älskad.
Det är helt otänkbart, jag tror inte det går, jag vågar inte, det vore förödande, hotfullt, omöjligt…..
Men likt förb… så vill jag, längtar jag, och hoppas.
Hur envist får ett hjärta vara ?

“Det kommer flera”
sa min far till mig förtröstansfullt, när det nyss tog slut en gång för länge sedan. Mmm far, jag älskar dig för det, men jag vill inte att “det kommer flera”. Det räcker med en…. men det är omöjligt, otänkbart, jag kan inte, jag vågar inte…

Jag har kommit långt… och jag har långt att gå….
Nu är det små steg i rätt riktning. Och jag tar dem. Jag lyssnar till mitt hjärta nu i mina små beslut. Jag drömmer om dans igen. Jag drömmer om att virvla fram på dansgolvet med ett brett leende på mina läppar, och på den jag dansar med. Att känna rytmen i musiken omvandlas till oförutsägbara danssteg, en dans, ett samtal utan ord. Det bor i mig…. det lever i mig, men jag är inte där än…

Det gör fortfarande ont, och jag skyddar mig fortfarande med ett pansar runt mitt hjärta. Och jag saknar mina danskamrater väldigt mycket. Jag saknar lyckan efter en danskväll … men det kommer väl, det kommer… ett steg i taget Kai T.

Nu hör jag regnet mot fönsterblecket, ett rogivande ljud som nu får trumma in sömnen i mitt sinne, go natt !