Så nu har jag varit utan Facebook några dagar.
Just nu är det bäst för mig. Innan jag kraschade i höstas,
så skulle jag kunna säga att jag mådde bra. Jag hade dans,
jag hade många sysselsättningar, musik, fika-umgänge,
en viktig person i föreningslivet, och drömmen om kärlek levde inombords,
om än med mycket osäkerhet och tvivel inombords.
På ett sätt kände jag mig nära mina känslor då,
mina ord på blogginläggen kom från hjärtat.

Men det var ett korthus,
ett korthus som rasade när det blev tydligt för mig
att min självkänsla var i botten. Och att vissa självdestruktiva
tankar och känslor, sakta åt upp mig inifrån.
Uppförstorade av min osäkerhet, och av några enstaka idioter,
som gjorde vad de kunde för att skada mig.
Samt svek från oväntat håll.

Nu kan jag påstå att det inte är riktigt lika instabilt som i vintras
och i höstas. Efter ett rejält magplask, jättekris, där “kranarna” inte
gick att stänga av nästan, så behöver jag väl pausen från det över-
svämmade förtvivlade gråten, för att hinna återhämta mig.
Men jag känner mig inte nära mina känslor, orden i bloggen
blir mindre kärnfulla, och tunnare.
Men det är inte skådespel när jag nu skämtar och skrattar.
Det är medveten strategi att programmera in goda, glada tankar.
Men det räcker inte att bara tänka positivt och skämta.
Jag måste återvända till hjärtat och den delen av själen som värker.
Den del av själen som sörjer.
Och återvända igen till snälla-mot-Tomas-handligar,
och igen till skratt och skämt.

Men just nu känns det tomt, och mina skratt ekar smärtsamt.
Mina ord är inte lika giftiga i värderingsfrågor, mina skämt får inte samma djup, Jag är inte tillräckligt glad för att bearbeta sorg med att sjunga mollstämda låtar.
Och ingen dansglädje i mitt hjärta, och total atomvinter i tron på romans, kärlek och intimitet.