Dryga 20 grader i skuggan, lite lätta brisar, och prålande grönska.
Apel och körsbär står i blom, häggen är utblommad och ersätts av syren.
Det är vackert att promenera omkring i Ådalens pärla Sollefteå. Svea rikes fana fladdrar i skyn, till ett stillsamt, modest nationaldagsfirande, näst intill Ångermanälvens stilla flöde. Och medan jag nu skriver, strömmar “Mitt sommarlov” med Anita Hegerland, ut i högtalarna.

Som den mångkulturellt bejakande vänsterpartist jag är, valde jag att ta på mig en Sverigetröja, dagen till ära. Det är ju ändå nationaldagen. Det absolut finaste med vår nationaldag tycker jag ändå är välkomnade av nya medborgare, som tradition.
Att se kvinnor från Somalia eller Etiopien med slöja, vifta med svenska flaggan gör mig glad. Då det för oss samman under den fana som segregerande, nationalistiska krafter försökt stjäla av oss. Jag önskar dock att fler av oss mångkulturellt bejakande, men framförallt, nysvenskarna själva skulle bära Sverigetröjor, så att cyklopiskt tänkande främlingsfientliga blev tvungna att välja den flagga som de egentligen står för. För inte skulle rasister och främlingsfientliga vilja bära samma tröja som invandrare och vänsterpartister? Och skulle de vilja det, ja då skulle vi ju alla förenas under en fana. Win Win situation typ.

En kulglass på lilla cafét, fick avrunda stadsturen idag.
Nu kvittrar fåglar utanför mitt fönster.


“Duka din veranda till fest
För en långväga gäst
I landet lagom är bäst
Vi skålar för en midsommar till
Färsk potatis och sill
Som om tiden stått still

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är, var du än är”