Livet pågår, passerar och kommer.
Vi flyttade från Kramfors i slutet av 60-talet, till det nybyggda Stockholmsförorten Visättra. Samtidigt, märkligt nog, uppe i Ådalen, Sollefteå byggdes husen på Djupövägen, som senare skulle bli mitt hem, mitt geografiska hem. Mitt hjärtas hem letar jag ännu.

I Visättra fanns gårdskrig, med stenkastning. Där var jag barn i 9 år, eller skulle rättare sagt fått vara barn. Gul-vita, röda tegel, och grå betongklossar, 3-våningshus,
Jag levde där, eller rättare sagt överlevde där. Fast barn, även jag, har likt hundar en förmåga att leva i nuet, trots mörka omständigheter. Jag lekte jag oxå, som andra förortsbarn. Spelade landhockey, åkte miniskidor sena mörka vinterkvällar, ofta i min ensamhet, i en fantasivärld. Hemma drack mor vin, och pratade då och då om att ta livet av sig. Min far bodde en kilometer ifrån mig/oss. Han drack öl om kvällarna, blev sentimental, och ibland redlös. Jag har tagit hand om min far i fyllan ett antal gånger, och jag har burit det obönhörliga ansvaret över min mors liv och vilja att leva. Min farmor bodde mitt emellan, där kunde man få mat ibland. Men även där florerade sprit och redlöshet. Farbror K, oxå Visättrabo var gift med G, som var ännu längre ner i spritens träsk, och där hamnade även min farbror K.

Mamma träffade en ny man, jag minns mest bråk mellan dem, och två skilsmässor. Jag kunde vara arg på honom ibland. Barn brukar ibland skydda sina föräldrar, än hur dumma de är, ta dem i försvar, än hur illa de gör sina barn. I vuxen ålder, har jag insett, att de år han var med oss, vilade min mors depressiva, aggressiva, hotfulla manipulativa beteende på hans vuxna axlar, han fick ta bördan, och jag avlastades lite då. Men när skilsmässan kom, andra gången. Då landade allt på en nybliven tonåring, med en manipulativ, sjuklig mor, och en halvbror att ansvara för. Jag gjorde ju det, men jag orkade egentligen inte med det. min vilja mitt väsen, raderades nästan ut

På sommarlov och vinterlov, fick jag och min storebror åka upp till mormor o morfar i Kramfors. Det var både en befrielse och semester från helvetet i förorten. Morfar var en trygg gestalt, med tålamod och mysiga finurliga gubbögon, och varsam hantering av oss små. Mormor lagade god mat, det fanns ingen alkohol hos mormor o morfar. Men mormor var min mors mamma, och det märktes ofta i manipulering och att hon ofta spelade ut människor mot varann. Tex mig och min bror. Och där i Kramfors, skedde ett av de övergrepp mot mig som barn, som kom att göra mig så trasslig inombords. De andra skedde nere i Stockholmsförort, upprepande.

På så vis föddes mitt beteende att alltid ta hand om alla andra, utom mig själv. Ingen tog hand om Tomas då, och jag lärde mig aldrig ta hand om mig själv, försvara mig själv. Ingen försvarade ju mig, ingen såg mig då… så hur skulle jag kunna lärt mig.

Livet pågår, passerar och kommer. Alla svek, alla lögner, alla övergrepp, från barndomen, lämnar inte en harmonisk, lycklig man efter sig. Men imorgon är en ny dag, och jag fortsätter leva så gott jag kan. Kanske få jag så småningom återuppleva lyckan igen… jag kan i alla fall hoppas och längta..
Jag lever ju trots allt ännu.