Jag har brukat dagdrömma om att få rädda någon människa,
utfört ett hjältedåd, endast då skulle jag kunnat känt mig värdefull.
Endast då skulle någon sett mig, endast då skulle jag funnits till.
Jag har föreställt mig knuffat undan nån person, nåt barn så de inte blivit påkörda av nån bil. Endast då….

Men jag tänker att jag har nog räddat fler än jag kan ana,
bara genom mitt sätt att vara. Bara genom min godhet, min omtanke.
Bara genom goda osjälviska handlingar, bara genom de ord jag gett människor när de behövt det. Så jag behöver inte kasta mig självuppoffrande framför en bil, inte ens i mina dagdrömmar, för att förstå att jag är värdefull på så många sätt, inte bara mitt egentligen självklara människovärde, eller för den delen det jag gör bra och presterar… utan framförallt för den person jag är, en genomvarm god människa. Något jag inte lyckats känna på sistone… egentligen aldrig känt faktiskt.

I vintras, och även delvis ännu, har jag känt mig så enormt ensam och övergiven. Men några personer, vek inte undan sin blick. Några personer lät mig inte gå in i mörkret ensam. De var mina änglar då i vintras när det gjorde som ondast och andra kanske skulle gett upp, En dag som många, kämpade jag mig ut, för att bara få lite luft. Men jag fick vända och gå hem, Jag tittade ner i marken så ingen skulle se att jag grät, jag grät öppet i skymningen, genom parken. Jag försökte undvika folks blickar och tittade bort, då en röst sa:

– Tomas, … Tomas, hur är det ?

Och vände sig mot mig, släppte inte förbi mig, och var en av de några som räddade mig i vintras, där jag grät i hennes famn. Jag glömmer det aldrig. Ej heller glömmer jag de andra få som tog sig tid, tog emot mina tårar…. aldrig glömmer jag det, och mitt hjärta är ert, när helst ni behöver mig. Jag har oxå varit en ängel för några, eller kanske rätt många, vid tillfällen de behövt mig. Jag behöver nog komma ihåg det. Men nu behövde jag bli räddad för en gång skull.

Nej jag är inte alls igenom tunneln än, jag är ännu sargad och rädd. Men jag börjar skymta ljuset, jag börjar ana liv i slutet av tunneln…. och utan mänsklig värme, finns inget liv, jag tackar gud för dessa änglar, och hoppas att han låter mig ånyo vara ängel åt andra.