Nästan hundra döda … meningslöst våld och, meningslös död.
Jag kan inte ens ana sorgen och skräcken för de drabbade, anhöriga, Nice-bor.
Det finns inga ursäkter, ingen orättvis situation i världen, som rättfärdigar detta, det finns INGENTING som rättfärdigar detta.
Små barn överkörda, medvetet dödade… det är för hemskt för att tänka på att ta till sig i hjärtat, det är för ofattbart för mig och för oss.

Om jag ens skulle komma i närheten av att föreställa mig en enda persons våndor och skräck, och om den personen var en liten pojke eller flicka, så skulle mitt hjärta gå sönder. Nyheterna sänder nästan ingenting annat än massakern i Nice. “Experter” och ögonvittnen turas om att berätta och “förklara” det som ingen kan eller vill förstå.

Var det en terrorattack, eller var det inte en terrorattack ? Vad var motivet ? etc etc etc. “Hur är stämningen?” frågar nyhetsankarna. “Ja va fan tror du” tänker jag när frågan ställs för 50:e gången på en dag. Det spekuleras, vänds och vrids och upprepas samma frågeställningar och beskrivningar om och om igen. Jag har själv inga barn, men om det vore någon av de barn vars familjer jag står nära, skulle det nästan vara omöjligt att komma över helt. Det är en otänkbar tanke. Det är alldeles för hemsk att ta till sig.

Jag misstänker att återigen kryllar Facebook av franska flaggor i profilbilden, västerländska världsledarna tävlar i att vara medlidande och empatiska med Frankrike. Jag lider inte med Frankrike, jag lider inte med politikerna, jag lider med människorna.

Många av de västerländska stora ledarna, har varit med och “bäddat sängen” vi nu alla ligger i. Så de blir lite som när Anna Kindberg Batra går ut och försöker vara “feminist” när kvinnor och flickor tragiskt och omänskligt antastas och våldtas på musikfestivaler. Fel röster säger rätt saker, för att framstå som empatiska och mänskliga, snarare än att bygga en värld där folk inte blir så galna, indignerade och känslokalla som mannen som orsakade massakern i Nice. Och fel röster säger fel saker, när vi borde lyssna på tex Malalas budskap istället.

Kindberg Batras “lösning” på våldtäkter te ex är icke så förvånande “fler poliser”. Det är inte hennes fel. Hon kan inte tänka längre än så, hon har inte kunskapen, hon har inte hjärtat, hon har inte förståndet. Om fler poliser, militär, undantagstillstånd vore svaren på världens och samhällets konflikter, så vore problemet sedan länge löst och åtgärdat. Det är inte hennes fel, det är dom som ger henne makten, när hon inte har kontakt med verkligheten. Det är inte bara Trumps, Merkels, Hollandes, Putins, och Erdogans fel, det är även de som ger dem makten.

“Vi fördömer terroristdåden” säger de, ledarna. Ja det är väl klart som fan att de fördömer terroristdåden, det gör ju varje människa med en själ. Men vem fördömer att de flesta av världens människor lever i fattigdom, Vem fördömer att 30 miljoner människor lever i slaveri idag ? Vem sätter Nigerias flagga på facebookstatusen, när Boko Haram tar flickor till gisslan. Vem empatiserar med kurdiska folket som i Turkiet blir förföljda och slagna, skjutna, fängslade ? Vem tackar de kurder som med sina liv försvarar västvärlden mot IS ? Vem gråter över Syriens barn som varje dag mördas av IS och tyrannen Assad ?

Nej jag har inte svaren, men frågorna som ställs av oss rika, välbeställda, trygga västerlänningar är oftast fel frågor.

Citatet, slutpläderingen från filmen “A time to kill” där en svart flicka blir våldtagen och skändad av vita rasister, ger oss i alla fall en hint om en stor del vad som är fel med världen idag:

I want to tell you a story. I’m going to ask you all to close your eyes
while I tell you the story. I want you to listen to me. I want you to
listen to yourselves. Go ahead. Close your eyes, please. This is a story
about a little girl walking home from the grocery store one sunny
afternoon. I want you to picture this little girl. Suddenly a truck
races up. Two men jump out and grab her. They drag her into a nearby
field and they tie her up and they rip her clothes from her body. Now
they climb on. First one, then the other, raping her, shattering
everything innocent and pure with a vicious thrust in a fog of drunken
breath and sweat. And when they’re done, after they’ve killed her tiny
womb, murdered any chance for her to have children, to have life beyond
her own, they decide to use her for target practice. They start throwing
full beer cans at her. They throw them so hard that it tears the flesh
all the way to her bones. Then they urinate on her. Now comes the
hanging. They have a rope. They tie a noose. Imagine the noose going
tight around her neck and with a sudden blinding jerk she’s pulled into
the air and her feet and legs go kicking. They don’t find the ground.
The hanging branch isn’t strong enough. It snaps and she falls back to
the earth. So they pick her up, throw her in the back of the truck and
drive out to Foggy Creek Bridge. Pitch her over the edge. And she drops
some thirty feet down to the creek bottom below. Can you see her? Her
raped, beaten, broken body soaked in their urine, soaked in their semen,
soaked in her blood, left to die. Can you see her?

………I want you to
picture that little girl. Now imagine she’s white.