Att springa i skog och mark, nära vatten, är för mig en återvunnen meditation. Mer meditation, än motion, även om motion följer med som en positiv biverkning. Arbetet med sig själv, för oss alla, fortgår hela livet. Det är en viktig del av resan, där resan är allt och målet är ingenting. Eller rättare sagt, jag har inte återvunnit en meditation, jag har förvandlat en tidigare “flykt” till meditation och egentid. När jag var yngre sprang jag ifrån något, nu springer jag med mig själv,
hör mina andetag och är i nuet.

Ett annat mycket viktigt verktyg jag nyligt blivit medveten om är min vilja.
Jag börjar landa i att jag får säga nej till saker, och personer och kontakt med människor utan att behöva motivera det, och försvara mitt beslut, min vilja.
“Jag vill” och “jag vill inte” är på ett sätt nyvunna fraser för mig. Till en början var det förknippat med stark ångest, (och kan fortfarande ibland så vara) när jag började träna på att sätta gränser, och uttrycka min vilja.

Det var för mig förknippad med fara, att markera min vilja, och på så sätt riskera ensamhet. Nu vill jag stanna upp, i min ensamhet när den kommer, och låta rädslan, sorgen , tristessen få finnas en liten stund, innan jag hastar vidare.
Rädslan att bli/vara ensam har styrt allt för mycket förut, nu försöker jag efter bästa förmåga att i större utsträckning lyssna till mitt inre, min vilja, vad jag vill, vilka jag vill umgås med och på vilket plan, bekantskap, vänskap eller nära vänskap. Nu vill jag stanna upp, även i samvaro, och bara vara, utan att prestera, utan att synas och höras hela tiden, men för den skull fortfarande ta plats…. min plats !

Att resa sig upp är den viktigaste funktion som givits människan, ty utan den hade vi dött. Det gäller både när det kommer till att resa sig rent fysiskt, och att resa sig upp själsligen. Eller för en fisk, “fortsätt simma, fortsätt simma” (Rädda Nemo, en av de roligaste tecknade filmerna)
smiley

Jag har på sistone, slipat och lackat om mitt egenhändigt tillverkade köksbord. Jag har funnit ro i att diska, istället för att se det som nåt jag måste. Nu handlar det om att jag är värd att ha ett rent kök, städat och fint. Jag har tom putsat fönster hemma för första gången på flera år. Jag har iofs putsat fönster åt många andra, men inte åt mig själv. Det handlar inte för mig om graden av prydlighet och dammfrånvaro. Det handlar för mig om graden av självrespekt och nutidsnärvaro.
Att diska är en del av livet, lika bra att vara i den stunden oxå.

Jag såg på “Spårlöst” ikväll. Det är oxå en slags terapi för mig. Jag gråter glädjetårar med dem som får återförenas med sina föräldrar. Och när jag gråtit känner jag det som murar rivs i mitt hjärta, som jag kan andas bättre, som jag kan tänka friare, som jag kan älska och förlåta. Det kommer jag fortsätta se ibland, eftersom jag mår bra av det, så är det med det !