“Alla andra bara tänker på sig själva, det är bara jag som tänker på mig”

Jag brukar använda den lite paradoxala och humoristiska meningen ibland för att lätta på stämningen när man pratar om “egoism”. Till en början är ju ordet “egoism” oftast ett oerhört subjektivt begrepp, dvs det ligger ibland egoistisk agenda bakom att kalla andra för egoister. Och en viss måtta av “egoism” är rent utav hälsosam, både för sig själv och omgivningen.

Fast det senare, hälsosamma formen, rör nog mest människor som i olika sammanhang aldrig tänker på sig själva, så kallad “altruism”, och inte de som kliver på andra för att nå framgång och makt.

Man kan använda det i olika sammanhang. Jag brukar ofta kalla Alliansens och moderaternas politik för egoistisk. Och det står jag för. Men om man enkom utgår från att man röstar på partier som företräder ens egna intressen, och /eller ens sociala samhällsgrupp intressen. Tex skulle då det vara egoistiskt av mig att rösta på vänsterpartiets politik som värnar om ekonomisk och socialt marginaliserade grupper, eftersom jag då tillhör de grupperna, åtminstone ur ett nationellt perspektiv.
Men skillnaden ligger i att jag inte missunnar människor framgång, jag tycker bara det är vansinnigt fel på alla plan att öka klyftor, segregera samhället, ge skattefinansierade bidrag till de rika som redan har mer än de kan göra av med, på mindre bemedlade, och utslagna medborgares bekostnad. Därav en differentiering i begreppet “egoism”.

Men det är intressant hur makt och ord fungerar, hur det i praktiken styrs av styrkeförhållanden, allt annat är bara retorik och semantik. Det börjar redan på skolgården med den storvuxne mobbaren, och den klena mobbaren. Den klena mobbaren, kan vi normalväxta genast säga till och hindra från att fortsätta mobba, eftersom vi har fysik att backa upp orden, “om du inte slutar så..”
Men den stora biffen till mobbare är en annan femma, han kommer du åka på stryk av förr eller senare om du försöker få honom att sluta mobba andra. Dvs du har inget “om du inte slutar så” att backa upp dina ord med.

Det fortsätter i arbetslivet, med Hierarkier, och vuxenmobbing, men då är det inte den fysiska storleken som är hårdvalutan, utan chefspositioner, grupperingar och kontakter. Även i politiken ser vi samma mönster på partinivå. Större etablerade partier med makt, kommer undan med politiska härdsmältor som järnrör, ärekränkningar, fusk och olagligheter, utan att tappa väljare. Mindre partier som vänsterpartiet, behöver inte ens begå egna dumheter för att tappa väljare, utan det räcker med vad andra gjort i andra tider.

Kim Källström var oxå inne på det i sitt sommarprat, även om det lät
som att han tyckte det var helt i sin ordning, om jag inte missförstod
honom. När han pratar om att man opponerar sig inte mot den “starke”, i
det här fallet Zlatan. Han var bäst, och det gav honom makt att bestämma
både över medspelare och landslagsledning. Bröt du den hierarkin så var
du “körd”

Ja och givetvis fortsätter det upp på nationell och global nivå. De stora “killarna” i sammanhanget, är de med stora ekonomiska och stora militära muskler. Och vi ser ofta hur skolgårdens maktbalans är lika den globala. De globala konflikterna styrs inte sällan av Ryssland, USA, EU, och Kina i första hand. Mest Ryssland och USA. Men sedan finns det nationer de inte gärna muckar med pga egna ekonomiska eller militärstrategiska områden, som det alltmer autoritära Turkiet (dvs går mer mot ren diktatur) Saudiarabien som är en av världens hårdaste diktaturer. Men Både EU och USA är rätt flata mot dem. Medan diktaturer som Nordkorea ger man blanka fan i, då de inte räknas som ett hot, eller som viktig för egna intressen.

USA kommer dessutom undan, i likhet med Ryssland, att vara “mobbare” om vi går tillbaka till jämförelsen med skolgården igen. Jag tänker då på att både dödsstraff är i enlighet med konstitutionen i USA, och man tillåter fångläger (Guantanamo) med tortyr som redskap, utan rättighet till rättegång. Alltså en annan måttstock för USA och Ryssland, än för tex Turkiet, som inte (helt i sin ordning iofs) får bli medlem i EU om de inför dödsstraff. Och i Ryssland förblir många mystiska mord på oppositionella ouppklarade, och annektering av landområden, accepteras i praktiken, för ingen vågar stå upp mot ryssen.

Krisen i Mellanöstern, kriget i Syrien, Palestina, Turkiet är egentligen inget annat än ett dolt världskrig, fast de största aktörerna , mobbarna slipper få kriget in på sina hem, bland sina anhöriga, bland sina barn, i sitt närområde. Ryssland backar upp diktatorn Assad i Syrien, EU viker sig för diktatorn Erdogan i Turkiet pga av nationalistiska strömningar inom EU-regionen. USA viker ner sig mot Diktaturen Saudiarabien av ekonomiska skäl. Och IS extremister backas upp av den Turkiska regimen, som vill förinta den kurdiska kulturen, förtrycka det kurdiska folket. Turkiets plan var att se IS och Kurderna ta kål på varandra. Jag må vara partisk eller enögd i frågan, men som jag ser det är det kurderna som slåss för frihet och skyddar västvärlden mot IS extremism. Men i gengäld blir de kallade för terrorister och diktatorn Erdogan kan fortsätta sin utrensning av oppositionella i Turkiet.

Det enda som kan förändra dessa styrkeförhållandena, är “mängden”. !4 st som ställer sig samtidigt på skolgården mot den store mobbaren, är starkare än EN stor mobbare. Eller som jag fick lära mig som barn: “Fem myror, är fler än fyra elefanter”
Det var barnproooogrrram det !

Så det är samma sak i politiken, den globala så väl som den nationella. Vi kommer aldrig åt fåtalet förtryckare en och en, vilket är deras mål, att separera oss och sticka in kilar i den socialistiska iden, ursprungstanken om solidaritet.
Och nyckeln till den sammanhållningen är kunskap, något so både världsdiktatorerna, och alliansen vill ska begränsas till en social elit, som de ser på sig själva.

Allt enligt skolgårdsprincipen !