Jag sprang igen ikväll. Så sent som 23.30 på kvällen. Jag sprang nu när allergiperioden sinar ut, och jag kan andas fritt. Det är underbart. Jag tackar gudarna för varje gång jag får möjlighet att vara så pass frisk att jag kan springa.
Vattnet på Hågestaön rinner bredvid löpspåret, fåglar låter även så sent på kvällen, Skogen far förbi, pulsen ökar, andningen får jobba hårdare, syre når hjärnan.

Två ggr idag har humöret dippat, känt mig arg och frustrerad. Första gången i morse bestämde jag mig för att ändå diska ifall jag skulle kunna laga mat och äta, sen dammsög jag, slängde min gamla vissnade monstera, torkade golv, gjorde rent bakom spisen. Det var bra beslut. Sen tänkte jag att jag skulle gå på stan en sväng och socialisera. Inget fel på det beslutet heller, men det var fullt på caféet där jag ville ta en kopp kaffe, och jag började känna mig hungrig, och jag tänkte att ekonomin inte tillät en utemiddag nu när jag köpt frys o allt. Och ingen jag kände kom i min väg, bara massor av okända människor som tog upp caféplatser. Frustrationen växte, och efteråt kom jag på att en stor del var trötthet och hunger. För jag somnade till lite efter att ätit lite billigare hemma. Och gick senare på stan igen, och träffade som hastigast några människor jag blev glad att se. Bland annat snälla Anna från Sthlm fd Sollefteå. Grannen Rolf med syster och Marie och Ulf. Och genast var det lite bättre igen.

Jag är ensam…..

….det är så det är, inte hela tiden. Men jag är ensam.
Det är sorgligt, lätt ångestfyllt men också befriande att konstatera.
Jag bor och lever ensam, på gott och ont.
Men om jag som nu konstaterar att jag ÄR ensam,
behöver jag inte längre oroa mig och vara rädd för att BLI ensam.
Det har länge varit mitt livs största skräck.
Lite fobi över det hela, så till vida att ett trauma eller flera har gjort att den rädslan styrt mitt liv i mångt och mycket. Precis som med vilken fobi som helst, spindlar, öppna platser, trånga platser, broar etc. Den goda nyheten är att fobier är hanterbara. Och jag tror att konstaterandet över ensamheten, är detsamma som att långsamt jobba bort tex spindelfobi, genom exponering av det “läskiga”.

Jag har ofta känt frustration över situationer jag inte kan påverka. Speciellt i samband med kriser, och efterdyningarna av dem. Och de flesta har i grund och botten styrts av min rädsla att bli lämnad ensam, övergiven… det är barnet i mig som varit rädd. Och jag vet varför, och det vet många av mina bloggläsare oxå.
Ofta har jag låtit mig bli frustrerad och arg när människor betet sig hjärtlöst och jag känt att det påverkat mig eller närstående. Men i det ögonblicket jag känt så, har jag överlåtit makten till andra. De har ingen makt över mig, om inte jag ger dem den makten. Man kan tex ge dem den makten genom att intala sig själv att man behöver dem. Att man behöver dem till den grad att man går med på i princip vad som helst… bara jag inte blir ensam, bara jag inte blir ensam.

Vad är det värsta som kan hända om jag väljer min vilja ? att de lämnar mig är det invanda svaret i ryggmärgen. Men det finns fler människor, massor av människor, det finns miljarder. Och man behöver inte mer än en handfull människor omkring sig som bryr sig om en till en viss grad. Människor kommer alltid, precis som tidigare antingen gilla mig, tycka illa om mig, eller det vanligaste, inte tycka nånting egentligen ang mig. Så är det. Och jag ÄR ensam… men inte hela tiden, och det är rätt OK.

Så nu är det bara att öva, öva och återigen öva på alla insikter.

Den viktigaste insikten är viljan, min vilja. Jag har en vilja, och jag kan följa den utan att vara en dålig människa. Jag kan följa den utan att bli övergiven…
och jag är ju redan ensam så. Jag kan följa den även om jag blir övergiven, det finns trots allt miljarder människor.