Kan man förändra något utan insikt om utgångspunkten ? …..utan medvetenhet om vart i skedet man är ? ….utan kunskap om vart man vill ?

Jag tror inte det faktiskt. Jag skriver ibland om värderingar, ibland om roliga episoder, ibland om sorg och saknad. Det är nog en mycket bra blandning för mig. Att jag återkommande, med mer eller mindre jämna mellanrum, skriver om min uppväxt, om saknad, sorg och ilska över saker som varit och inte går att ändra på, är inget som stör en majoritet av de som läser min blogg. Vissa tom uppskattar på det sätt jag har förmågan att med hjälp av ord måla upp och beskriva känslor. Några tolkar det, tvärtemot mig, som självömkan att skriva om känslor som präglat ens själva väsen.
Det är inget att bry sig om, de utgår från sin livsfilosofi, eller livslögn, och jag utgår från mina tankar, känslor, slutsatser.

En ny insikt för mig är, att jag VET egentligen INGENTING om vad folk egentligen tänker på, så det är helt onödigt att gå omkring och spekulera kring det. När jag oroar mig över vad andra tycker och tänker om mig, talar jag ibland om för mig själv lite arg i mitt sinne:

“Ge fan i andras tankar Tomas !!! du har ändå inte en aning om vad de tänker och vad de känner, har inte med det att göra, och vise versa

Men jag tillåter mig ändå ibland att känna sorg, även sådan sorg och saknad som kommer följa en livet ut. Det är inget onaturligt, det är tvärtom sunt, att gå in och ut i sorger som finns. Likaså att gå in och ut i tristessen, lyckan, glädjen mm mm. Jag VILL ha ett liv som går upp och ner, annars är det inget liv. Men små svängningar är bättre än för stora.

Jag såg kort på 2 TV-program idag på fm, innan det blev stadsbesök, bärplockning, bortbjuden på middag, saftkokning. Det ena fick mig att gråta goda tårar, det andra gav mig en metafor för hur det är att som jag komma från en dysfunktionell familj. Och kan man sätta ord på saker, är det lättare att förstå och gå vidare. Det första programmet var “spårlöst England”, och handlade om återförening av familj, jag grät glädjetårar när de 60-70-åriga syskonen återförenades och kramades efter olycklig bort-adoption av ett av de tre syskonen. Och genast kände jag mig lättad inombords och kunde gå ut och möta dagen.

Det andra programmet, var “Orangutangens sista chans” om orangutanger som blivit föräldralösa, och tagits om hand av människor för att överleva, och sedan förhoppningsvis återigen återföras till sitt naturliga miljö, skogen i norra Borneo.
Och nej jag är ingen Orangutang, Går-illa däremot gör jag av träningsvärk 😉 – Men vi pratar metaforer här, liknelser i syfte att jämföra och förstå.

Orangutangungar lär sig tydligen de första 8 månaderna i sitt liv av sina föräldrar, mycket viktig information om vad de ska äta, vart faror lurar, etc etc. De lär sig genom efterapning, precis som människobarn. Och liknelsen med skilsmässobarn från dysfunktionella familjer är att i likhet med de föräldralösa orangutangerna, när de släpps ut i en ny främmande miljö, så har de inga lärdomar, naturligt beteende för att klara sig i naturen. De måste lära sig på instinkt, och try and error.

there you are,,… nu har ni självklart förstått den solklara metaforen, jämförelsen i förståelsesyfte. Det går att lära sig, men inte från samma förutsättningar som barn som växt upp i trygg familj. Det går att lära sig leva i djungeln för föräldralösa orangutanger, men inte utifrån samma förutsättningar som de som lärt sig varje steg från början i den rätta miljön.
smiley