Då var Sollefteås årliga nationella bangolftävling avklarad.
För egen del, en hel del att stå i, innan och efter tävlingen.
Under själva tävlingen skötte andra Sollefteå-medlemmar sekretariat och försäljning.

Själv spelade jag båda dagarna, i en klass där jag inte borde höra hemma.
Jag var medveten om att det troligt skulle bli på det viset, eftersom handikappsystemet som ligger till grund för klassindelningen fungerar på det viset att vissa spelare kan ligga sist i resultatlistan år efter år utan att byta klassranking.
Och likaså att samma spelare år efter år ligger i topp i klass 2 eller 3 utan att avancera i klassystemet.

Det är ändå trevligt på ett socialt plan, mestadels härliga människor, med en lättsam uppsluppen attityd. Som en sorts extern “familj” lite grann, som träffas på släktträff några gånger om året.

Detta till trots är det ju ändå en sport vi håller på med, med ett tävlingsmoment, är det väl tänkt. Jag menar att ett system där tävlingsmomentet blir av sekundär betydelse långsamt kan få folk att sluta åka på “släktträffar”, och reducera ett redan kraftigt reducerat antal tävlingsspelare, och därmed oxå i slutändan ta död på själva sporten bangolf.

Vinnarna i klass 1, eliten tror det behövs större prispengar i toppen för bangolfens fortlevnad. Men då har man nog kraftigt missbedömt situationen för en majoritet av de kvarvarande bangolf-utövarna.
De som år efter år ligger i topp i lägre klasser utan att flyttas upp till en bättre klass, är tysta när man tar upp förslag på förändring i handikappsystemet. De vill fortsätta vinna klass 2 och 3 på bekostnad av de permanenta klass1-förlorarna.

Hade det varit på det viset – att jag som en av de klass -1-spelare som ofta får läsa resultatlistan bakifrån för att hitta mig överst – hade det varit så att jag var kraftigt mycket bättre än toppen i klass 2, så hade jag med lätthet accepterat att ligga kvar i klass1, men så är inte fallet. Jag är nog bättre än klass-3-spelare över lag.

Inom nästan alla idrotter fungerar det så att man förpassas till en division där ens förmåga avspeglas av placering i tabellen, och sedan förvisas man neråt eller uppåt inom tabellsystemet. Men inte i bangolf.

Jag och Mikael Lindmark (Skellefteå bangolf) har nu för avsikt att komma med förslag om förändring till ett rörligare klassystem, så ingen ska behöva spela för evigt i en klass de inte hör hemma, och andra som har sämre handikapp, men spelar bättre inte ska kunna stanna kvar i lägre “division” för att håva in priser år efter år, utan att avancera.