Löv som faller till marken,
efter att de färglagt hela hösten
En dimma över älven på morgonen,
lovar en soligt, frisk, höstdag.

Annars är löftena få, men hoppet levande.
Långt ini mitt bröst glöder kärlek,
Där törstar en längtan,
där reser sig den kuvade upp,
med knuten näve.

Visst faller regn, annars skulle inget leva..
Visst faller tårar, annars skulle ingen växa.
Och nog snubblar jag, men blir bättre att landa
visst är vägen krokig, men jag går framåt.

Nu är skymningen ivrigare,
Vi skyndar att lapa i oss dagsljus
Kaffe och kakor, till brinnande ljus.
Handskar och halsduk, värmer.

Ändå är det inte så långt kvar,
tills det vänder igen.
Ändå är ljuset bak hörnet,
välkommen när du återvänder.