Tänk så enkelt det kan vara.

Jag har kommit långt, men har fortfarande rädslor,
som jag tillåter styra mitt liv. Jag säger inte detta,
i nedlåtande syfte mot mig själv,
som det vore ett misslyckande,
utan ser det som en möjlighet.

När jag mådde som sämst i vintras,
kunde jag knappt öppna ögonen,
höra musik, gå ut eller ens ligga still heller,
utan att känna rädsla, intryck som blev jobbiga.
Fanns nästan inga program på TV, eller radio,
jag klarade av att lyssna på, se på.
Bara instrumental musik funkade.

Jag har kommit långt sedan dess,
gjort många saker rätt. Jag har aldrig gett upp,
trots att jag föll tillbaka om och om igen.
Fortsatt gå, utan att eg känna hoppet och tron.

Jag har kommit långt sedan dess, och dramatiskt vidgat
min frihet att komma ut i livet, och våga vara ensam.
Men fortfarande finns vissa rädslor, vilka jag inte nämner här,
av integritetssjäl. Men mitt mål är att inom tid övervinna ALLA rädslor,
eller åtminstone hitta sätt att hantera dem så de inte hindrar mig.

Och allt jag egentligen saknade var en krokodil under sängen

Jo förstår ni, det är en vän till mig
som berättade om sin son när sonen var liten.
Och han var jätterädd för eventuella spöken under sängen.

Till slut kom sonen själv på hur han skulle lösa problemet
Han lade en leksakskrokodil under sängen,
eftersom spöken är rädda för krokodiler
(Detta är ju allmänt vedertaget och basal kunskap)
smiley
Och dessutom fick det ju inte plats några spöken under sängen,
eftersom platsen redan var upptagen av en krokodil.
Problem solved !

Nu kan vi alla le lite överseende åt barns enkla sätt att se på saker.
Men faktum är att det är vi som i detta fall borde lära av barnen, barnet.
Det handlar om att synliggöra rädslan, och avdramatisera den.

Så i morgon när jag vaknat ska jag gå och köpa mig en krokodil,
så inte mina “spöken” får plats, där kommer det ju då vara en krokodil.