De e inte så gott att veta vad som är vad ibland.
Kropp och själ hör ju ihop, och påverkar varandra.
Idag mådde jag helt plötslig fysiskt tjyvens när jag gått upp till ICA kvantum, och blev nödgad att uppsöka butikens facilitet för exkrementer (WC).
Sedan på väg hem, kändes det som blodsockerfall, som om jag skulle falla ihop precis över tröskeln på väg in i lägenheten.

Jag intog lite yoghurt o flingor m banan. La mig på sängen och somnade till.
Nu när jag vaknat upp är det bättre, men fortfarande lite halv-vek i kroppen.

Det är som sagt svårt att veta vad som är vad. Jag har ju fortfarande, även om jag inte skriver om det varje dag på bloggen, stress och oro emellanåt och i större eller mindre grad. Det enda jag är säker på att det inte var som orsak, är för dåligt fysisk kondition. annars kan det ha varit allt från stress, oro, bakterier i nån föda, virus etc etc … el kombo av några av dem.

I förmiddags släppte jag lite på undanstoppade känslor, som måste få ta plats ibland. Jag tror att det är lika viktigt att låta det som känns få kännas ibland, som det är att släppa och lämna det ibland.

Jag tänker ändå att om jag bara oförtrutet fortsätter göra de saker jag gör för att förändra till det bättre, så kommer oxå resultaten komma eftersom.
Och snart… mycket snart kommer jag vakna upp, och allt oftare hitta glädje och trygghet och känna kärlek och gemenskap.
Det känns ensamt ibland dock, och tufft.
Lite som att lära sig matematik och historia i skolan (även om det var betydligt roligare och mer givande för stunden) Man förstod inte alltid varför man skulle lära sig det där…. Men nu har jag nytta av det.

Jag blev lite rörd idag, när jag berättade för 2 av mina vänner om hur jag mådde fysiskt, så sa en att hen var borta, men hens sambo var hemma i fall jag kände mig sämre. Jag blir lite glädjefyllt tårögd. För när man bor ensam, så har man ju inte någon som ser om man faller ihop och kan ringa efter hjälp. Men att veta att det finns någon som finns till hands …även för mig.