Såg just att det finns ett tv-program som heter:
“Ett hus under miljonen”

Och så tänker jag tillbaka på hur man såg på siffran 1.000.000
när man var yngre. Och även om man räknar in att det förekommit en ganska rejäl inflation, dvs minskat penningvärde under lång tid, så förundras jag över hur vi ser på pengar och siffror, och hur vi värderar saker allteftersom vi får det bättre. Ja åtminstone bättre materiellt. Ja åtminstone vi i Sverige, och stora delar av väst.

” Ett hus under miljonen”

Antyder på något vis att det skulle vara lite lågbudget att få till ett hus under en miljon. För mig säger det dels att vi får mindre för pengarna nu för tiden, men framförallt att vi blivit mer och mer bortskämda.

Minns ni när man som liten skulle dra till med den mest astronomiska summa man kunde komma med ?

ja då sa man “en MILJOOOOON”

Nu mer kan man se trisslottsvinnare i nyhetsmorgons studiosoffa, se lite måttligt halvnöjda över att vinna just den summan. En miljon tedde sig förr nästan som gränslös rikedom. Nu får man känslan av att det är ett litet välkommet tillskott i hushållskassan.

– Vad ska du göra för pengarna nu då ?

– Ja jag kanske ska måla garaget.

smiley

I somras blev jag överlycklig över att kunna köpa en extra frys, för ca 2-300 kr.
En av mitt livs största egenhändigt införskaffade investeringar…
Jag blir såååå glad varje dag, över att kunna ha egenhändigt plockade bär hemma… själv. Och kände en enorm lyxkänsla i att köpa en vanlig hushållsvåg till bakning och dylikt.
smiley

… det kanske är lite olika HUR bortskämda vi är trots allt
och VAD vi värderar mest i livet. Saker och pengar kan vara viktiga,
men inte viktigast. Så vida man inte är helt utan förståss,
då kommer saken i ett annat läge.