En vän till mig, som jag högaktar, kallar sig själv feminist.
Våra politiska åsikter sammanstrålar allt som oftast,
mer än med de flesta jag känner faktiskt. Och hen kastar aldrig ur sig destruktiv vokabulär så som alltför många andra. Hen skulle vara en ypperlig företrädare för feminismen, och med en sån ledare skulle jag byta position i frågan.

Men ändå brinner ilskan till i mig när de flesta feministiska artiklar publiceras, och även ibland pga hur vissa bekanta uttrycker sig. Det är inte “bara” ord. Ordval är ganska avgörande för både möjligheten att uppnå det vi vill med våra liv, vårt samhälle, våra medmänniskor. För ord utnyttjas av politiker, religiösa ledare och marknaden även för att vilseleda folk. Så ordvalen för olika rörelser, och de som går i spetsen för dessa rörelser är viktiga. Vilket oxå gäller för mig.

Jag måste också väga orden på känslig våg för att inte motverka mina syften, för att inte kasta felaktig kritik omkring mig, eller förstora och förvanska de vars åsikter avviker från mina. Det är inte helt lätt, när den offentliga debatten både på den tredje statsmakten media, och i synnerhet den på sociala medier har kommit att bli oerhört polariserad och alltmer hänsynslöst aggressiv, både mot motdebattörer och mot sanningen. Jag försöker att göra med ord i debatter, som många kampsporter övar och praktiserar, dvs använda kraften och energin från motståndarens attack till försvar och motattack. Dvs som om motståndarens aggressivitet drabbar dem själva. Men det är lättare sagt än gjort. Många debatter med huvudlösa, samvetslösa anonyma “debattörer” är helt fruktlösa, eftersom de just är anonyma, och kan därmed spela helt utan skrivna eller oskrivna regler. Och ibland är det svårt att vinna med logik, mot en som kastar bajs på dig utan att tycka sig behöva motivera sitt beteende med annat än mer bajs.

I synnerhet har den här konsten i bajskastning utövats av den fascistiska, främlingsfientliga pöbel-högern, men faktisk i min smak alltför ofta även av stora delar av den feministiska pöbeln. Jag har tex blivit avstängd från ett feministiskt forum första dagen för att jag bad en feministisk skribent sluta använda ordet “mupp” om sina motståndare. Motiveringen till min avstängning för alltid från det forumet blev att JAG hade använt ordet mupp. Jag har sett feministiska företrädare håna en mansgrupp, som var helt av-maskuliniserade i velourkläder, och kram-attityd, med orden ” ja dom där skulle man ju inte vilja ligga med iaf” Jag har sett feministiska företrädare skriva dikter om att könsstympa män. Jag har sett feministisk artist hävda att hon hatar killar, och försvara det uttalandet efteråt. Jag kan faktiskt fortsätta länge med sådana exempel på feminismens “förgrundsfigurer”

Och där, precis där finner vi förklaringen till varför jag inte vill sälla mig till feminismen. För att den bygger för ofta på hat, den bygger likt rasismen ofta gör sina teser på medveten generalisering och fördomar mot män. Dvs inte ett dugg bättre än det de påstår sig bekämpa.

Här är en sådan artikel som jag först kände att jag kunde hålla med om en hel del saker, tills författaren var tvungen att nedvärdera maskulinitet, och jämföra det med auktoritarism och nationalism. Plötsligt föll alla tidigare i artikeln förnuftsmässiga resonemang och all strävan efter enighet och lösningar. Och plötsligt var det i paritet med extremhögern polarisering, nedvärderingar, och generaliseringar som gällde. Alltså… återigen svek feminismen som helande kraft, som en kraft för jämställdhet.

http://www.etc.se/kronika/en-feminism-med-formen-av-ogras-men-doften-av-var

Själv läser jag som vänsterpartist gärna nättidningar från både liberala värderingar, konservativa värderingar, feministiska värderingar, läser public servicenyheter mm mm, för att inte fastna i att läsa bara sidor där alla håller med mig. ETC är en feministiskt influerad tidning, men även en vänsterinfluerad tidning. DN, läser jag gärna, då den trots sin liberala/konservativa grund ändå avhåller sig från slaskjournalistik/sensationsjournalistik i större utsträckning än tex Aftonbladet. När det gäller Aftonbladet brukar jag läsa sporten och ledare.

När feminismen började använda sig av fascismens metoder, är det åtminstone inte längre för mig ett sunt alternativ.