Verkar som värsta delen av förkylningen är över.
Man förundras över hur mycket snor en människa kan producera under en och samma förkylning. 2st 10-pack snyt-servetter, och 3 toapappersrullar har gått åt.
Jag är ju inte riktigt så frisk att jag kan ta långpromenader eller springa än. Men jag dammsög och torkade golvet. Och jag förärade Adam på Lilla caféet med ett besök. Vi diskuterade mänsklighet, politik och vänskap.

Sen var energin slut. En dusch och en rakning, och sedan orkade jag steka 2 ägg.
Måste bättra på näringsintaget igen. Fuskat lite under förkylningen möjligtvis.
Det passade ju bra att bli förkyld under påsken, om jag nu nödvändigtvis skulle bli förkyld. Det blir ju en kaskad med filmer på TV under påsk, de flesta har man sett. Men något enstaka nytillskott blir det. Och medan de rättfärdiga människorna åker skidor i fjällen, behöver jag inte känna mig så ensam då.
Av någon anledning klarar jag leda bättre under förkylning. Accepterar stillheten bättre då, och ensamheten.

Nä … utåt sett är kanske mitt liv inte så där jätteintressant. Jag är inte en man med “ambitioner”, har nästan inga pengar. Jag behöver inte självförverkliga mig själv för att visa upp det som en trofé hur självförverkligad jag är. Jag trängtar inte efter nån fånig titel, och inte efter någon kvinna att visa upp som trofé heller.
Visst vill jag känna kärlek, mer än något annat. Men det är inte samma sak som ovannämnda.

Att ta en kopp kaffe med Adam, och prata om livet. att spela boule med människor som blir glada att se mig. Att äta mig mätt varje dag är inte så illa det heller.
Jag spelar musik mest hemma just för tillfället. Kanske blir det mer spelningar senare, kanske inte. Kanske kommer dansglädjen tillbaka igen, kanske inte.
Dansen, som så mycket annat i mitt liv, kändes iom kraschen jobbig, ingen glädje kvar, ingen själ kvar i dansandet. När kärleken återigen inte visade sig vara min vän, dog även dansen för mig. För dans är passion, dans är sensualism, dans är lycka. Dans är kärlek, dans är längtan och dans är hopp. Annars är det inte dans.

Nu står våren för dörren, och precis som Karin Boye sa, så tvekar den.
Sedan är det sommar i Sollefteå. Det har varit en svår vinter, ett svårt ett och ett halvt år. Men med sommar kommer alltid sol, kommer alltid hopp, kommer alltid blommor och grönska och underbara sommar-skurar.