“Jag är inte rasist men….”

Så kan det låta men efter punkterna bisatsen efter “men”, kommer allt som oftast en utförlig beskrivning som bevisar motsatsen.
smiley

Men hur börjar det då ? när börjar det, var börjar det hos oss själva ?
För det är nog hos oss själva vi får börja, med våra egna rädslor och fördomar. För rädslor och fördomar har vi alla, rasister, humanister, feminister, män, kvinnor, rika, fattiga ,… you name it. Men den omedelbara rädslan, och det snabbt därpå ofta efterföljande fördomen, behöver alls inte vara rasism, kapitalism eller annan trångsynthet (det finns positiva fördomar oxå)

I en artikel i DN ifrågasätter Helena Granström hur medier, politiker och kändisar nästan unisont går ut och uppmanar folk att inte vara rädda, för då har terrorn segrat. Och jag kan på den punkten hålla med henne om att ingen annan kan tala om för mig eller henne om vi ska vara rädda. Och jag kan tycka att hela den mediala cirkusen efteråt dådet har varit en enda exkluderande självisk, ignorant solidaritetssträvan. MEN … sedan tar Helena upp ett exempel, och säkert utan att förstå det har hennes resonemang tagit klivet in i fördomsfulletens gråzon, och där nästa steg mycket väl kan utvecklas till rasism.

Utdrag ur DN:

Jag åker ofta tåg. Föreställ dig att jag en dag ser
en man, låt oss säga att han har ett osvenskt utseende, som beter sig
märkligt: hukar, tittar sig omkring, fingrar på sin telefon, på en gång
jäktad och vaksam. Föreställ dig att jag därför tar mina barn och går
fyra vagnar bort – har jag då låtit terroristerna segra?

Naturligtvis
skulle detta beteende vara djupt orättvist mot honom vars flickvän hade
gjort slut, som var sen till jobbet, som inte lyckades lösa sudokut i
gratistidningen, som bara hade en dålig dag – men är det oförlåtligt,
eller obegripligt? Statistiskt sett har jag större skäl att vara orolig
om en 35-årig man med arabisk härkomst uppträder avvikande, än om en
tioårig flicka gör det – låt vara att min oro skalar upp samtliga
sannolikheter med en faktor tio miljoner. Detta är ingen utsaga om
arabiska män, utan en utsaga om att gränsen mellan rationell och
irrationell fruktan inte alltid är enkel att dra. (slut på utdraget)

Helena tror nog på det hon skriver, och hon skriver utifrån egen rädsla, Och rädsla kan vara rationell och irrationell. Så jag ifrågasätter inte att hon blir rädd. Jag ifrågasätter inte heller om rädslan efter en vansinnesattack i Stockholm, för tillfället är större om hon möter en 35-årig man med “osvenskt utseende”.
Men HÄR just HÄR bör en skiljelinje mellan reaktion, och reflektion göras. Just här Bör man efter bästa förmåga åtminstone försöka föra en inre dialog med sig själv.
Tex … undvek Helena eller för den delen jag själv Norrmän efter det som faktiskt var ett terrorattentat i Norge AV en Norman1?. Pratade vi om “unga vita män på tåget” efter det attentatet ? Nej givetvis gjorde vi inte det. Det är det ena. Det andra är att om man sätter saker i proportion till andra dödsbringande händelser, olyckor, mord, misshandel etc … så ter sig både storleken på rädsla och objektet för rädslan helt orimlig.
dvs i det här fallet med Helenas rädsla … rädslan för män med “osvenskt utseende”. Och jag menar att detta är till stor del medias fel, och politikers fel, som beskriver en felaktig verklighet. Men jag menar oxå att det är mitt, ditt och Helenas ansvar att utmana sina fördomar och förstå att det inte finns större orsak att vara mer rädd för en man med “osvenskt utseende” Om vi inte gör detta, så har vi satt ena foten i den gråa främlingsfientliga zonen, och då är det lätt hänt att den andra landar i den blå-bruna zonen. Och DET gynnar både högerextremism och Islamister.

Jag har oxå fördomar, många fördomar. Varje tanke bedömning jag gör utan att förstå hela bilden (vilket ju är i princip omöjligt att någonsin göra) så bildar man sig en uppfattning, baserat på gissningar eller rädslor. När jag fick gängdäng av tre modiga killar i Övik för herrans många år sedan, tog det mig ett år att övervinna rädslan för stora gäng med killar. Men jag förstod vad det berodde på. När det är människor jag inte känner eller litar på, så är min misstänksamhet större än om jag inte känner dem. Men den har faktiskt ingen grund i hudfärg eller religion.
Däremot har jag fördomar om olika kulturer, samhällsskikt etc etc.

Så var rädd Helena, det är mänskligt och tillåtet, och ingen kan fördöma dig för det. Men det är faktiskt tyvärr när man på pränt för ner åsikten att du är rädd för män med “osvenskt utseende”, som grogrund för konfrontationer skapas, grogrund för rasism skapas och DET min vän, är långt värre än att vara rädd, eller att säga åt folk att inte vara rädd.

http://www.dn.se/kultur-noje/helena-granstrom-nar-ar-det-befogat-att-pa-grund-av-fruktan-forandra-sitt-satt-att-vara/