Vänskap…. kärlek… lycka, hat…

Bara i mina drömmar har jag funnit passionerad kärlek.
I mina drömmar drömde jag en gång om en egen familj,
med en kvinna vars kärlek jag litade på.
Bara i mina drömmar fanns egna barn.

Jag har ramlat för hårt för många gånger nu,
varje gång jag försökt älska.
Så jag tvivlar … jag tvivlar..

Kärleksfulla handlingar tror jag fortfarande på,
vänskap tror jag fortfarande på.
Jag kan bli så avundsjuk när jag ser passion i min omgivning.
När folk går hand i hand, kvinna man.
Jag blir nästan arg, för det aldrig funkat för mig,
så trasig och vilse i kärleken.

Jag känner mig så desillusionerad i mitt hjärta,
i min tro. Så desillusionerad att jag inte nämns dansa,
inte nämns hoppas eller ens längta efter passionerad kärlek.
Jag skulle hellre hoppa över all passion, hoppa över sensualitet och sex,
Kärleksspel, svartsjuka, svek och otro….

Vänskap… är inte heller helt lätt,
och kan betyda så många olika saker.
Och vänskap behöver oxå vårdas.
Förlorade vänner gör oxå ont, väldigt ont,
men på något vis är kärleken så mycket känsligare,
man är så mycket mer sårbar, så bräcklig.

Ett och ett halvt år av att plocka ihop delarna som var Tomas.
Och det snurrar fortfarande i själ och huvud, med tankar och tårar.
Jag är fortfarande otrygg och rädd,…. ett öppet sår.
Tvekar fortfarande inför kärleksfilmer, avskyr sexuell reklam,
Dvs de flesta reklamklipp.
Hur jag än gör, så har jag arslet bak.
Hur jag än gör …. har jag aldrig lyckats i kärlek.

Jag tror tyvärr inte längre på kärleken,
om den inte portioneras ut i goda handlingar och gester.
Det är lite med kärlek som religion. Jag önskar att jag hade tron,
de ser ju ut att vara så lyckliga.

Förut har jag alltid glatt mig åt andras kärlek,
när de hittat partners, uppriktigt.
Nu är det oerhört svårt… jag har slut på “ge bort”
slut på tålamod, slut på finna mig i att titta på … och le.
Svartsjuka, missunnsamhet, … till slut fick hoppet nog.
Vill inte tänka på kärlek… och det är tomt
det är trist, det är dött.

Vem i hela världen, kan man lita på ?