Solljuset når mitt fönster i norrläge, trots att det är kväll. och strålarna sipprar in mot gitarrerna på väggen, och förvandlar den nästan till en levande oljemålning,
Diskbänken är nästan fri från disk, bortsett från nåt tomt Oboy-glas och en tjockväggad espressokopp.

Trottoarerna är grusfria, men knopparna i träd och buskar väntar fortfarande på värmen, och gör jag. Det finns hopp, det finns alltid hopp, sa en lärare åt mig en gång, när det var som mörkast … tom när du inte ser det eller känner det, så finns det alltid hopp. Varje år, trots att vi i kalla norden får vänta länge och väl på att knopparna ska springa ut i lummiga, grönskande löv som förvandlar en karg och grå värld, till Edens lustgård, med färgsprakande skogar och himlar. Trots det så kommer den till slut, sommaren… varje år. Och trots att den kan kännas kort, så kommer den alltid åter, och den är underbar i sin generösa prakt och livfullhet. Med syrenbuskar, blåa himlar, svalkande sommar-skurar, surrande humlor och svenska medborgare lätta till sinne och själ.

Den kommer alltid åter, den svenska sommaren, och är vackrare och mer välkommen och efterlängtad än någon annanstans på jorden.

Kärleken då ?
Min far vägde inte alltid sina ord på våg innan han uttalade sig, och han var inte alltid mångfacetterad i sitt språk. Men när han träffade rätt, då träffade han rätt.
Han sa till mig:

“Det kommer flera” och syftade till kärleken, syftade till att fler skulle komma att tycka om mig. Så lång hade han rätt. Men jag har aldrig lyckats riktigt med kärlek, och det är som en giftpil i mitt hjärta. Och pilen ger mig kärleksförgiftning. På så vis att jag inte tror, inte hoppas lägre. Det känns dött för mig, och det får mig att känna mig död. Mitt hjärta känns igenmurat. Och muren stänger inne mig, låser mig inne och mindre levande. Jag har aldrig lyckats med det här som kallas kärlek, trots att jag har så stort varmt, hjärta, så har det bara blivit fel.

Jag betvivlar inte att det finns kvinnor där ute som är attraherad av mig, men jag betvivlar väl att någon kan älska mig som jag är. Jag har svårt att lita på det,
Men kanske, kanske, kanske… är det med kärleken som det är med sommaren.
kanske, kanske, kanske.