Aldrig mer ska jag säga “aldrig mer”….

Jag har sett på sista avsnittet av programmet “30 liv i veckan”
Bara att jag kan se programmet, är bra. För bara ett tag sen har jag inte orkat med ett milligram av elände, inte en tesked romantisk komedi, och inte ens en centiliter konflikt eller ansvar.

Jag tyckte orden polisen i programmet sa var kloka och fina. Att fara på den typen av uppdrag var en av de vanligare. Han sa det var viktigare att lyssna än att prata, upprepa, tydliggöra det personen säger. Inte komma med tusen råd, men kanske med lite hopp om det går. Det verkade vara en bra människa och därför en bra polis.

Jag har vid nåt tillfälle i min ungdom varit stenhård, när någon bekant
eller vän slängt ur sig att de “kanske skulle ta livet av sig”. Något
som grundade sig i att min mor vid upprepade tillfällen inför mig från
att jag var liten pojke hotade just med att ta livet av sig. Och lagt
ansvaret över sitt liv på mina små barnaxlar. Det ville jag aldrig mer
uppleva.

Jag har kunnat sagt att “gör det då” (Det skulle jag aldrig säga idag)
“Om
du verkligen vill ta livet av dig kan jag ändå inte hindra dig, Det där
kommer du inte med till mig, jag kan lyssna på ditt gråt när du vill,
du får ringa när du vill, men för mig talar du inte om att du ska ta
livet av dig”

Jag skulle aldrig uttrycka mig så idag. Om jag
själv inte skulle orka lyssna, skulle jag hänvisa, eller upplysa någon
nära om hur det är…kanske.

Det är ett och ett halvt år sedan jag åkte rakt ner i mörkret nu.
Jag känner fortfarande av sviter av det. Kämpar fortfarande med vissa saker som gått lätt förut. Jag har iofs fortfarande svårt med tillit men…. Det här är en sån här sak som bekanta, anhöriga om man har några, och vänner vill höra att “nu är det bra” …. “åh va skönt, nu är det gamla vanliga Tomas igen” Det tycker jag inte om att höra. Jag var Tomas då, innan deppet, och jag är Tomas nu. Och jag hade hoppats att jag skulle vara lika omtyckt och eftertraktad då som nu. Kanske naivt ?
Och jag tycker inte om att höra det för att det förstärker bilden att jag måste vara glad för att vara omtyckt. några få vänner i synnerhet har varit stöd ofta, efter bästa förmåga, telefon, sms och telefon och mera sms. De har varit viktiga för mig. Och under perioden har jag varit livrädd att de skulle överge mig. LIVRÄDD.

Nu är kontakten med dessa få mer utspridd. De har oxå egna bekymmer och glädjeämnen som måste levas igenom. Men jag har uppriktigt sagt känt mig besviken på ganska många …och likt tilliten har väl det inte gått över än. Jag har känt mig besviken över det faktum att människor “inte har tid” … när det egentligen handlar om att ta sig tid. Förväntningar gör dig besviken, men utan några som helst förväntningar är du inte mänsklig. Nu har jag slutat förvänta mig telefonsamtal av några stycken jag trodde var några som brydde sig om mig.
Det bryter bara ner mig annars. Men det är inte lätt att konstatera mitt i det svartaste. Då klarar du dig inte själv… inte helt själv.

Hur som helst, självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män mellan 15-45 år. 70 % av alla självmord begås av män. Och när det presenteras så läggs det ofta på männens oförmåga att uttrycka sig, inte lika ofta på omgivningens förmåga att lyssna. Många som poängterar att det är viktigt att kunna prata om saker, är paradoxalt nog inte nödvändigtvis villiga att lyssna.

Feministiskt initiativ som påstår sig sträva efter jämställdhet mellan könen har visst utelämnat det faktum att det är kraftigt överrepresenterat med självmord bland män. Ist fokuserar de att kvinnor får mer mediciner utskrivna och är oftare sjukskrivna. inte ett ord om att män mycket oftare tar självmord. Det kanske inte stämmer med den blid av ojämställdheten som de vill måla upp ? vad vet jag ?

Länk: feministisktinitiativ.se/politik/halsa-och-sjukvard/psykisk-hals

En person i programmet sa att om inte han hade haft familj som stöttat honom och funnits, så hade han fortfarande gått omkring som en apatisk heroinmissbrukare, med en tom stirrande blick. Det är intressant… för ingen klarar av att överhuvudtaget leva helt ensam, och än mindre sådana svarta livsperioder.
Jag är, och har varit noga med att inte hota med självmord, själv lägga det ultimata ansvaret för mitt liv på nån annan, för jag inte vill att någon ska känna som jag gjorde som barn. Och för att jag vet att det stöter bort människor. Det stöter bort människor bara att man är förtvivlad vid tillfälle.

Men där menar jag att förtvivlan kan vara viktigt att få uttrycka någonstans, och bara tas emot av den som lyssnar. Och i det läget inte komma med råd, i det läget inte komma med “positivt tänkande” Utan bara tillåta förtvivlan en stund… sen kan man ta en kaffe, sen kan man kanske ingjuta hopp, sen kan man kanske skratta… men tillåt förtvivlan att få komma ut, annars kan den kväva människor, leda dem in i mörkret, och i vissa fall… 30 fall i veckan leda till nåt än värre, där de aldrig mer hittar ut ur mörkret.