…och lika goda, och lika onda.

http://www.dn.se/insidan/lars-blev-misshandlad-av-en-kvinna-under-16-ar/

http://www.dn.se/insidan/kvinnors-vald-mot-man-maste-ocksa-uppmarksammas/

Jo jag vet … jag har redan tappat några läsare, bara genom vad orden i länkarna avslöjar om mitt bloggämne. Och det är synd, för paradoxalt nog är det just undvikandet av att läsa sådant som motverkar ens egen världsbild, samhällsbild, precis det som är problemet som behöver omprövas. Att tänka i större perspektiv än det egna könet, än den egna hudfärgen, än den egna tron osv.

Så risken är väl att ni som fortfarande läser detta blogginlägg, är personer som redan tycker som jag. Och det vore synd, för det är i synnerhet feminister som kanske borde läsa både tidningsartiklarna och ämnet de tar upp. PRECIS det som skrivs där och tas upp av forskare är sker jag för länge sedan “spanat”.

Jag tar inte upp dessa ex för att hävda att det är mer synd om män, har inga ambitioner att starta ett könskrig. Jag försöker bara belysa att bilden försmådda och misshandlade feminister ibland målar upp, i verkligheten har fler färger och nyanser än att män är vilddjur, och kvinnor alltid är offer. Det är egentligen makabert att man ens ska behöva påpeka detta FAKTUM. Men det har gått så långt i vissa fall i journalistiken, i rättsväsendet att det faktiskt måste påpekas. Och bilden av samhället och världen måste ALLTID ifrågasättas och omprövas. annars fastnar man i stereotyper, och stora delar av sanningen går förlorad.

För inte så länge sedan talade en kvinna, som jag i övr respekterar och imponeras av, om för mig att kvinnor ju faktisk är mjukare, mer omhändertagande, mindre maktlystna…kort sagt mer mänskliga och goda än män. Jag höll på att trilla ur kalsongerna, och blev så tagen på sängen att inte ens jag med min vokabulär och debatterfarenhet orkade ens försöka förklara hur det egentligen ligger till med den saken. Nånstans insåg jag att det inte fanns minsta lilla förutsättning att bidra till en mer nyanserad bild för henne. Plus att jag blev så arg att jag inte visste vad munnen skulle säga om jag släppte lös. Hon hade bestämt sig, så var det bara.

Artiklarna jag länkade till handlade alltså om fall där män faktiskt blir misshandlade av sina kvinnor, psykiskt och fysiskt, och med hot som att anmälan om misshandel mot kvinnan för att ta barnen ifrån mannen. Hot och misshandel förekommer från båda könen, och kvinnor är precis lika bra och lika dåliga som män. Att säga så, är som att svära i kyrkan i dagens fem-Sverige.

Vad värre är, att förneka att män i likhet med kvinnor blir utsatta, att håna män som “inte är man nog att hantera det själv” utan polisanmälan, att negligera mäns känslor och integritet, att låsa sig fast vid bilden av män som varelser som är utan känslor….

…allt detta eskalerar bara till mer våld, mer tryckkokare som exploderar till slut, eller imploderar (självmord) För jo ja just det 70 % av självmorden är män som begår. Men det tas sällan upp i jämställdhetskampen, däremot vill det oftast gärna belysas när statistiken säger att kvinnor blir förfördelade, så som fallet att det är FLER män som misshandlar sina kvinnor fysiskt, än tvärtom…. i den mån nu all information om hur verkligheten vad gäller våld i hemmet, når fram till polisanmälan… vilket ju är föga troligt.

Den här människosynen. Den här mansbilden, den här kvinnosynen, skapar sedan problem med jäv från domare, åklagare och försvarsadvokater i olika brottmål, varav vissa inte ens borde rubriceras som brottmål, utan snarare hämndaktioner.
Marrianne Ny’s jakt på Julian Assange är ett tydligt sådant fall där snedvriden manssyn, är lika rättsvidrigt som snedvriden kvinnosyn.

Det är MÄNNISKOR, med den mänskliga faktorn lurande i bakgrunden som är advokater, domare, åklagare, forskare etc. Att tex ha en kvinna som är djupt bitter på män som helhet, som är åklagare i sådana mål, borde vara jäv om något, och rent rättsvidrigt. Det är som att sätta Sverigedemokraternas Björn Söder att väcka åtal mot i rättsfall där invandrare på något sätt är anklagade eller utsatta.

Att tillsätta människor som redan bestämt sig för en tes i rättsfall, polisutredningar, utan att ha ett öppet sinne för andra eventualiteter, och driver utredningen, forskningen, polisutredningen dit de vill, skapar de svar de vill finna … är ytterst oerhört omänskligt och krossar ibland människors liv… som mycket väl kan var så i fallet Kevin, och med all säkerhet är så i fallet Assange, vilket helt och hållet är drivet av motorn hämnd, och inte rättvisa. Om man redan bestämt sig som utredare, är det föga troligt att sanningen kommer fram.