Det finns vackra stunder i livet,
där jag ges tillfälle att förstå varför jag lever.
Jag letar inte längre meningen med livet,
jag vet vad meningen är.

Ett tag trodde jag det var dans,
för jag kände mig självlysande och rik.
Ett tag trodde jag det var musik,
eftersom musik kunde väcka de döda.

Ett tag trodde jag det var att träffa en kvinna,
som skulle hela mig, som skulle förstå mig,
som skulle älska mig.

Allt det kan vara underbart,
Allt detta är dyrbara kryddor i livets meny,
Dessa kan vara något av innehållet i den tomma påse vi kallar livet,
som är tom tills vi fyller den med något.

Men ingen mindfulness i världen,
inget “självförverkligande”,
inga pengar i världen,
ingen karriär,
Ingen kvinna så underskön,
Ej heller den vackraste av livgivande musik,
kan mäta sig med mötet…..

….mötet mellan människor som bara finns i stunden.

Först mötte jag en vän till min morbror idag,
när han pratar, lyssnar jag med glädje,
Vi har aldrig, tror jag utbytt tjänster,
men det finns en respekt… ett möte.

Sedan möter jag en äldre sjuk man vars kropp inte hänger med,
vars tal är nästan borta, men vars hustru är i himlen.
Och jag brukar sätta mig en stund med honom på caféet,
på gågatan i Sollefteå.

Vi kommunicerar med penna och papper,
och jag gissar utifrån det och de hemspråksord,
som ännu finns kvar efter stroken som tog hans ord.
Långa stunder sitter vi bara tyst.

Efter en stunds ritande, tecken och utländska ord,
kommer vi fram till att han vill jag ska handla några saker åt honom.
Jag pyser iväg en stund, och lämnar min kasse hos honom.
Kommer tillbaka med önskade varor.
Vi sitter en stund till, tysta.
Tar sista slurken kaffe,
innan jag följer,håller upp porten,
till där han bor.

…och för en stund kände jag mig som en människa igen.

Det ovillkorliga mötet, där du syns,
där du är och därför finns
… DET är meningen med livet,
var än det uppstår, när än det uppstår.

väl mött !