Allt bra ? Nej faktiskt inte,
det har varit något lättare ett tag nu, och det njuter jag av.
Men det finns givetvis kvar ilska och sorg, rädsla.
Och det finns givetvis kvar en liten, liten pojke i mig,
som för alltid kommer bära sår och ärr.
Som jag alltid kommer behöva ta hand om.

Så är det bara, det hindar inte att det samtidigt, i olika grad kan finnas saker som får mig att må tillfälligt bra. Men jag har fortfarande väldigt svårt med tillit,
nånstans givetvis för att jag under den period jag präglades som människa och man, visades svek, manipulation, och hot. Och givetvis är det när sådana skeenden drabbar mig i nuet, som jag får svårt att upprätthålla nån form av självförsvar, när lögner, attacker och hot drabbar mig indirekt eller direkt. Jag har liksom således inget försvar då i dessa lägen. Och även om jag håller huvudet högt, och står upp för mig, så blöder såret igen efteråt.

Så nu låter jag den biten få kännas….
Det är en del av den jag är, tillsammans med skratt, skämt och klokhet.
Tillsammans med konstnärlighet, musikalitet, och hjälpsamhet,
så är jag oxå inuti, arg och nästan hatiskt arg, över de övergrepp jag varit försvarslös emot, både som barn, och som vuxen.

Jag är givetvis även fortfarande och för alltid ledsen, innerst inne,
över att inte ha haft någon familj, trygghet, uppbackning, och någon som sagt och visat mig att de älskar mig från begynnelsen. Det finns med mig, det är en del av mig.

När man, om än inte permanent, tar sig upp från en nära på outhärdlig känslosvacka, så är det lätt att med alla medel klamra sig fast i det, och försumma andra verkliga känslor, som är jag. Och det är därför jag skriver om det, för att väldigt få, vill höra om de tunga sidorna, de flesta vill ju känna att “nu är Tomas tillbaka igen”, för det är minsta motståndets lag som regerar hos ett folk som har uppenbart svårt att hantera känslor som ilska, förtvivlan och sorg, trots att det är en del av varje människas liv.

Inför kärleken har jag byggt upp en enorm försvarsmur…..
Det är som det är med det, jag mäktar inte med att lita på någon i den grad som behövs. Och det är oftast svårt att sätta nödvändiga gränser med någon så nära inpå.

Så jag är den jag är, och gör det jag gör, i väntan på det som ur min synvinkel skulle vara ett mirakel. Idag kom ett nygift uppklätt, äldre par in på Café Petter, och hon reste sig och skulle ta kort på sin nye make. Då erbjöd jag mig att med deras kamera ta kort ÅT dem, så båda kom med på bild. Om jag inte får uppleva kärleken, kan jag väl nån enstaka gång göra den små tjänster.