Jag tittar ut genom mitt fönster, och min nästan sagolika utsikt, när himlen ger mig ett färgsprakande skådespel. Från en i övrigt rätt trist och grå, ålderdomlig lägenhet, på Sollefteås södra strand. Utsikten är allt, man kan titta på öppet vatten, och bli smått hypnotiserad av dess enkla, men storslagna färd mot havet. Storskraken gör bromsspår, när de går ned för landning, på Ångermanälvens nästan helt spegelblanka yta. Lite längre bort slår en fisk i vattenbrynet. Jag har gjort mig en sallad nu på kvällen, och sedan en kopp kaffe med mandelkubb och mörk choklad till.


Tidigare idag har jag tillsammans med violinisten Åsa spelat en stund, Denna gång blev det verk av Benny Andersson och Björn Ulveus, samt norsk visa med Tomas texttolkning och två folkmusikvisor. Musiken har aldrig övergivit mig, och jag har aldrig övergivit musiken, än hur glatt eller sorgset livet må ha varit. När inga ord längre talar till dig, när ingen längre förmår lyss till dina ord. Så berättar min musik, så kan musik nå in i de mest stängda ensamhetsceller.


Den stora världen utanför, tränger in genom nyhetssändningar, reklam, och genom ansiktsboken. Men ibland, som nu vill jag bara vara i den här lilla världen. Och ikväll är jag det. Och idag var jag det. Efter fiolstunden med Åsa, boule med mycket trivsamma vänner.
När jag utövar någon form av bollsport, är fokus så total, att inga bekymrande tankar får plats, speciellt om man trivs med sällskapet. Så här bra läggning blev det under en av omgångarna:


Just den omgången tappade mitt lag två poäng, men matchen rodde vi hem.
Under eftermiddagen medan jag och Åsa musicerade, så hade april glömt att det är Juni som regerar, men Juni tog fort tillbaka taktpinnen.


Och nu väntar evig sommar, om vi bara hittar barnasinnet i oss.