Jag mår gott, när jag mår så gott,
att jag har utrymme att ge folk utrymme,
utan att de vet om att jag gett dem utrymme.

Jag fikade med en ganska nära vän, och en ytligt bekant,
som jag på avstånd respekterar.
Jag och den ytliga bekante kom in i ett intressant respektfull,
och intelligent samtal, medan min vän blev tvungen att gå ifrån en stund.
Men när min vän sedan får en stund över, och sätter sig med oss,
så ser jag i hans ögon, och vet sedan tidigare att den som för mig är den ytlige bekante, är en person som min vän ser upp till å det väldiga.
Högaktar honom som en far, som en förebild.
Så jag reser mig, säger “hejdå” och går därifrån,
så de får prata på tu man hand.

När jag mått sämre, under sista tiden, riktigt uselt alltså,
så har jag förvisso lämnat exakt den situationen,
men jag har inte känt att jag gett någon något utrymme,
jag har bara känt att osynlig och som den som alltid kommer i andra,
tredje el fjärde hand. Som den som alltid blir vald sist på gymnastiken i lågstadiet, tillsammans med tjocke Magnus (ja han var tjock, och han blev mobbad och bortvald för det)

Men det är härligt att leva, de gånger man har möjlighet
att ge folk utrymme, utan att krypa undan.
Och i dag är en bra dag,
för det kommer regn till vårt grundvatten.